Spelrum
| Giraffen | 41 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 32 |
| Inloggade | 73 |
Mobilspel
| Pågående | 20 091 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-25 19:36 | |
 | Livskriser vs myten om livskriser Övervägde att starta tråden i Seriöst, men inser att den ändå rätt snart skulle flyttas hit. Moderatorer får flytta den till seriöst-kategorin istället om så skulle bedömas. Ända sedan jag var tonåring har jag varit otvivelaktigt säker på att jag inte vill ha barn. På den tiden sade ca 179 % av (äldre) vänner, släktingar och ... alla ... att det kommer att ändra sig när du är trettio "lille vän" och log menande om hur gulligt naiv jag var som ens trodde så om mig själv. Nu fyller jag 37 snart, och är precis lika barnvänligt inställd som då, utan variationer efter åren. Jag skulle kunna glädja mig åt att kunna säga "Vad var det jag sade?" till alla gamla meningsmotståndare, men det finns liksom inget att vinna på det. Jag är inte "barnlös" utan "barnfri" (rätt roligt förresten att rättstavningsprogrammet markerar "barnfri" men inte "barnlös" - det säger en del om samhällspraxis). Och så hör man om olika kriser (30-, 40- och 50-årskris mestadels), gubbsjukan, medelålderskriser och annat som man kan drabbas av. Faktum är att det vore rätt kul att försöka hantera en sådan, om den faktiskt kom någon gång. Men det är liksom inte fortplantningsdriften som är livsdriften för mig, och även om jag säkert inte representerar mer än en bråkdel av befolkningen har jag åtminstone funnit två goda vänner - en kvinna och en man (som för övrigt inte är ett par, de har aldrig varit och kommer inte att bli - och de är inte i någon konstellation hopparade annat än som vänner med mig heller) - som tycker precis som jag. Tänker du svara "Det ändrar sig när du blir 40/45/50/55/60/65/70", etc. behöver du inte besvära dig med att göra ett inlägg i tråden. Men jag skulle gärna vilja veta - har du själv förändrat ditt liv efter någon "kris" fortsatt att leva som du trodde att du skulle göra när du var tonåring och är du nöjd med det? | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-25 19:40 | |
| Hm, saknas ett "eller" i sista stycket och det blir lite svårbegripligt :) Har du själv förändrat ditt liv efter någon "kris" ELLER fortsatt att leva som du trodde att du skulle göra när du var tonåring och är du nöjd med det? | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2017-04-25 20:02 | |
| Jag är nöjd med mitt liv,utom med ett par skit saker som jag inte kan förändra så det här jag släppt.nej jag lever inte som jag tänkte | |
| Silverram - Ej medlem längre | 2017-04-25 20:12 | |
| Jag har nog aldrig haft ett uttalat mål med mitt liv utan levt rätt mycket dag för dag. Skaffade barn tidigt, inte planerat eller att rekommendera, och insåg därför att jag inte hade ett hum om någonting egentligen. Aldrig haft en karriär, kom aldrig på vad jag ville göra, men saknar det inte heller. Insett att jag inte är typen som kan klättra uppåt, jag tröttnar för fort och vill göra något nytt. När jag var runt 25 började jag resa och det är nog det enda som gett mig rejäl lyckokänsla i livet. Att spara och resa iväg. Helst nya ställen varje gång. Inte direkt planerat heller, resan är målet... inte att komma fram. Mycket har jag lärt mig om mig själv och andra människor/kulturer på så sätt. Känner flera som skaffat barn sent i livet eller inte alls (frivilligt). Jag är glad att jag fått barn, vet inte om jag skulle skaffat något om inte "olyckan" hade varit framme så tidigt i livet. Men sonen o sonsonen är de som gör mig lyckligast idag. En kärlek som inte går att finna på annat sätt. Får jag sen hålla mig frisk nog att fortsätta upptäcka världen så är jag mer än nöjd. | |
| vigren | 2017-04-25 20:38 | |
 | Har nog aldrig haft något direkt mål i livet men var ganska tidigt på det klara med att jag ville ha barn vilket jag också fick ganska tidigt. Har däremot inte haft några direkta planer för yrkeskarriär, vet inte ännu idag vad jag skulle vilja ha för yrke! Hade nog kunnat utbilda mig ganska högt för jag hade mkt lätt för mig i skolan men har bara läst yrkesinriktade kurser och sedan jobbat med det i ganska långa perioder. Numer är jag inte ens "hungrig" längre och har lagt omskolningsplaner på hyllan p g a ålder. Beslutet att välja bort barn i livet är inget konstigt, det beror ju precis på vad man är för person och hur man utefter det väljer att leva. Det finns så mkt annat som kan berika ens liv även om just jag tycker att det är mina barn och barnbarn som berikar en stor del av mitt liv. Svårigheten kan väl kanske vara om man hittar en partner som gärna vill ha barn fast man själv inte vill ...? Ändrat mitt liv har jag gjort, men jag vet inte om det är efter någon direkt kris, jag tror mer på att det har med mognad att göra. Nu för tiden skiter jag fullständigt i vad folk tycker om mig, de som jag har som nära vänner tycker om mig som jag är. Har inte heller samma behov av att köpa så mkt grejer, typ senaste tekniken m m ... Lägger alla (hm, det lilla jag har) på resor, mår så mkt bättre om jag kan tillbringa en vecka eller två i värmen. Att besserwissrar alltid skall veta bäst och komma med påståenden om att man minsann kommer att ändra sig skall man bara skita i, var och en har rätt att leva sitt liv på sina egna villkor och man skall inte behöva förklara sina ställningstaganden! | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-25 20:40 | |
| ttiittii: Klokt att släppa sådant som inte kan förändras, alltför många lägger energi på att älta med enda troliga resultat att bli bitter och olycklig. Att du är nöjd är betydligt viktigare än att du lever som du tänkte, vågar jag gissa. Så skulle det i alla fall vara för mig. Silver: Härlig livsfilosofi! Man ångrar bara de val man INTE gjorde, brukar det heta - och även de strömmar längs vilka man "tvingats" simma kan ju leda till klara sjöar. | |
| vigren | 2017-04-25 20:41 | |
| Vill bara tillägga att jag är mkt nöjd med mitt liv och lever i trygghet och harmoni! | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-25 20:44 | |
| vigren ... Jag har ingen aning om vem du är - kön, ålder, ursprung, erfarenheter - men jag blev nog lite kär i dig nu. Det du skriver är precis det jag tänker! | |
| vigren | 2017-04-25 20:51 | |
| Markoolio ... jag har blivit lite kär i dig vid flera tillfällen utifrån dina inlägg ... Tror vi tänker ganska lika i mkt! | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-25 21:00 | |
| Hm, hur gör man ett emoticon-hjärta på en laptop? Massor av sådana till dig i alla fall <3 <3 <3 | |
| kryddeluntan | 2017-04-25 21:18 | |
| Jag lever i trygghet och harmoni med min make, vi har varit gifta i 43 år i år. Han är 7 år äldre och i en annan fas av livet, tar det lugnt. Jag bestämmer själv vad jag vill göra och trivs med det. Jag har inte haft några kriser, har väl inte fattat vad det är. Vi började i "fel" ända, först 3 barn, sedan villa och hund. Jag bestämde mig att utbilda mig, fast barnen var små, och har en gedigen högskoleutbildning och påbyggnadsutbildningar på universitet. Jag är nöjd med mitt liv. | |
| SmålandsMira | 2017-04-25 21:24 | |
 | Jag hade sedan jag själv var barn sagt att jag aldrig skulle ha barn. Verkligen aldrig...och OM jag mot förmodan skulle bli mamma skulle det ske genom adoption. (För att det föds så många oönskade barn här i världen.) Har alltid vetat att OM jag skulle få barn däremot skulle jag bli värsta "hönsmamman" men moderskapet var inte för mig. Så fyllde jag 28. Vi hade köpt drömhuset något år tidigare. Jag hade ett helt ok, fast jobb, och vi gifte oss. Då kom krisen. -Ska det bara vara så här nu resten av livet? Kände vid 28 att jag hade allt det där man "ska ha" när man är vuxen. Det kändes liksom tråkigt. Krisen ledde till att jag bytte jobb och så småningom kom känslan att jag bara var tvungen att få ett barn. Bara ett...men sedan kom längtan åter och ytterligare en son gjorde entré. Barnen är givetvis det bästa och finaste jag har. Ytterst tacksam att jag faktiskt kunde få dem när jag ville, det är en gåva. Tycker fortfarande inte det är ett dugg konstigt när andra säger att de inte vill ha barn eller kanske bara ett. Provocerande många har åsikter om sådant, saker de faktiskt inte har med att göra. Det är upp till var och en. Nu är jag 45, tvåbarnsmorsa. Älskar inte nuvarande villan fullt lika mycket. Mannen är densamma och jag krisar för fullt om vad jag ska göra när jag blir stor då jag är less på branschen jag är i nu. Vad den krisen leder till får jag se, jag har lite planer. :) | |
| kryddeluntan | 2017-04-25 21:37 | |
| Jag har goda vänner som har valt att inte skaffa barn, det har aldrig varit nåt problem för mig och jag har aldrig ifrågasatt det. Det finns lika många sätt att leva på som det finns människor. Mitt sätt är mitt och en annans hens, inget är rätt eller fel. | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-25 21:40 | |
| kryddeluntan: Att du är nöjd är vad som räknas, och precis som jag förstår av dina citattecken finns det egentligen ingen ände som är fel ... de kommer i olika perioder av våra liv och så länge det finns utrymme för att hantera dem är det aldrig fel ände. Jag gläds åt att du är nöjd med ditt liv! SmålandsMira (okej, du får en pluspoäng då jag själv är född och uppvuxen i Kalmar även om jag numera är sörmlänning): Jag uppskattar djupt din inställning till var människas rätt att välja sin väg i livet, och jag är mycket glad över att du funnit oväntad/oplanerad lycka i dina barn. Du är samtidigt ett levande bevis på att det inte är ens barn som definierar vem man är, eftersom du strävar vidare - jag vågar gissa att det inte är av karriärhunger utan snarare i väntan på "rätt sak". Keep fighting, här finns en som håller tummarna oavsett vart du vill! | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2017-04-26 00:23 | |
| Jag tycker inte heller det är konstigt att folk inte vill ha barn. Men ganska ofta har dom som valt bort barn varit med om trauman i barndomen. Och kan tycka att barn är äckliga.Och skuldbelägger sig själva för vad andra utsatt dom för dom barn. Men det är säkert fantastiskt att ägna livet åt sig själv och sina medmänniskor barn finns det så det räcker på jorden,Den är överbefolkade Så det är ett plus att låta bli | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2017-04-26 07:57 | |
| tiitttii: Din utgångspunkten blir ju att det inte är den fria viljan som styr barnfriheten, utan att det "ganska ofta" finns en naturlig förklaring i det sociala arvet. Naturligtvis kan du ha rätt i ditt resonemang, men man bör inte förringa oss som gjort ett livsfilosofiskt val att vara "egoister" (egoister i den bemärkelse att vi struntar i våra barn, men eftersom de aldrig fötts kan de knappast känna sig förringade av vår egoism). Att främja evolutionen är en drift, men inte en plikt. Tråden handlar dock inte specifikt om att skaffa barn eller inte, utan huruvida man stått fast vid sitt credo och är nöjd/missnöjd med det - eller om man övergivit det och är nöjd/missnöjd med det. | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2017-04-26 23:17 | |
| Det är mer egoistiskt att skaffa barn en att låta bli.Att skaffa barn är den största egoistiska handling vi kan göra ingen skaffar barn för barnens skull förutom Mormoner. Vi skaffar barn för vår egen skull. Vet inte om jag hade en plan för mitt liv direkt.i fjärde klass ville jag bli taxichaufför men det gick över sedan ville jag bli frälsningsoldat och stå utanför Åhléns i Stockholm och sjunga och spela i fin uniform och gryta med rött lock (rött lock var viktigt). Jag kör runt mycket folk i min buss varje vecka. Jag sjunger lite i kyrkan varje vecka. Jag gör det jag vill göra men tiden räcker inte till. En dröm jag har är att öppna ett härbärge och ha ett café iofs har jag lite av båda delarna ytterst lagom. Levde för dagen i ungdomen fick barn tidigt skulle jag få leva om mitt liv skulle jag inte haft bråttom till pendeltåget i Upplands-Väsby 1976 eller 1977 Tappade en berlock i form av en pytteliten bok i silver som gick att öppna ett minne från min döda bror. | |
| Blasse | 2017-05-03 17:05 | |
 | Har inte velat skaffa barn har fått två bonusbarn och fyra bonusbarnbarn som jag är stolt och glad för har väl undrat ibland över att jag inte gjort saker och att gjort saker men är nöjd ändå förutom att jag inte vunnit mycket pengar | |
| Lill-IT | 2017-05-03 20:53 | |
 | Hela livet är väl en serie avlösande kriser? :) Och nöjd blir människan aldrig. I så fall hade vi fortfarande bott i grottor och ätit rått kött. Valde fel inriktning i gymnasiet. Vantrivdes. Hoppade av. Började jobba. Blev söndertrackad av alla starka, utbildade kvinnor i släkten.. Utom mamma. Hon bara kramade mig och sa att allt kommer ordna sig. Jag var helt säker på att jag inte ville skaffa barn när jag var tonåring. Sen var jag med om en fruktansvärd olycka.. där jag inte borde överlevt.. och i ambulansen, när jag en kort stund var medvetande och trodde helt säkert att jag skulle dö, kände jag en sån extrem sorg över att jag inte lämnade något efter mig. När det sen visade sig att jag inte bara överlevde, utan också blev helt återställd, så ville jag ha barn. Varenda cell i min kropp var helt på det klara med det. Men jag förstår så väl de som inte vill skaffa barn. Skaffade tre barn på 5 år. Ägnade sen mången stund åt att undra vad jag hade givit mig in på. Älskade dem gjorde jag hela tiden, men jag tvivlade ibland på att jag skulle orka. Jobbade förfärligt mycket, studerade samtidigt och sov nästan aldrig. Sen kom trettioårskrisen. Vad ska jag bli när jag blir stor? Ska livet vara så här? Vad ska jag ändra? Vad kan jag ändra? Pluggade ännu mer.. samtidigt som jag jobbade. Sen kom fyrtioårskrisen. Shit, jag börjar bli gammal. Rynkor.. lite volanger runt midjan. Åhnej.. barnen växer ifrån mig, jag behövs inte längre. Vakum. Stanna tiden! Bantade på broccoli i 2,5 år.. Fyrtiofemårskrisen - Jag lever för mitt jobb.. och det tar död på mig. Vad göra? Vissa drömmar man närt i ett decennium visar sig inte vara värda någonting.. och då blir man bli lite vilse igen. Mamma och pappa börjar bli skruttiga.. Ångest över det. Men jag har lärt mig genom alla kriser, tvivel och ifrågasättande att stanna upp ibland och lukta på blommorna, le åt barn som leker.. ta vara på de lyckliga små stunderna. Njuta av det man har. Sola. Bada. Promenera med hundar och barn. Någon smart man sa: Life isn't about living without problems. Life is about solving problems. Så sant.. | |
| MiaFredrika | 2017-05-03 21:57 | |
 | Precis som du Markoolio så visste jag tidigt att jag inte ville ha barn. Tror jag var runt 13-14 när jag var helt säker på att den där "mamma-genen" hade hoppat över en generation hos mig. Visst fick jag höra av folk i min omgivning att jag skulle ändra mig när jag "träffar rätt man". Vilket jag uppenbarligen inte har gjort då, eftersom jag fortfarande inte har barn. Jag hade heller inga livskriser när jag fyllde 30 eller 40, eller 50. Vilket många av mina vänner har haft trots att de har allt det där "man ska ha" som vuxen; livspartner, barn, villa osv. Och än så länge ångrar jag inte att jag inte skaffat barn. Och precis som Vigren så vet jag fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag är nu 50, och har insett att det jag vill göra är att resa. Så jag jobbar 5 månader i Stockholm och sparar pengar så gott jag kan, sedan åker jag iväg så länge pengarna räcker. För mig fungerar detta som en livsstil och jag är nöjd med mitt liv. Idag så blir folk inte lika provocerade av min inställning till livet, som de blev när jag var yngre. Och den där myten att man måste leva nåt sorts "Svensson-liv" för att vara lycklig har jag stuckit hål på för mig själv. Jag är en livsnjutare i mycket, eftersom jag är en sån där som luktar på alla blommor jag går förbi, som ler för att jag ser ett rådjur från tågfönstret, som kelar med alla katter jag träffar när jag är ute och går och som lever ett liv som jag vill leva. Livet är för kort för att bekymra sig över vad andra tycker och tänker. Den enda myten jag önskar var sann är att man blir mer accepterande av sig själv när man blir äldre. Jag har bantat en större del av mitt vuxna liv, vilket jag själv tycker är tragiskt och har väl alltid trott att när man kommer upp i medelåldern så skulle man inte längre bry sig om sånt, men där hade jag fel. Jag tycker fortfarande inte att jag duger som jag är, och när jag hör min mamma som är 78 år säga att hon inte kan äta det hon vill för att hon inte vill gå upp i vikt blir jag så sorgsen. Jag hoppas fortfarande att jag inte kommer tänka så när jag är i hennes ålder, men vem vet. | |
