Spelrum
| Giraffen | 50 |
| Krokodilen | 2 |
| Elefanten | 2 |
| Musen Böjningslistan | 1 |
| Grisen Böjningslistan | 31 |
| Inloggade | 86 |
Mobilspel
| Pågående | 21 094 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Lill-IT | 2011-08-06 23:19 | |
 | Såg Mia Skäringer på IKEA och bestämde mig för att läsa hennes bok Dyngkåt och hur helig som helst.. Den har ju lovordats så. Hon skriver rätt naket och utlämnande. Var väl en del man kunde känna igen sig i.. kanske le lite också. Högt tempo i den damens liv. Den får 3,8/5. | |
| Lillstölla | 2011-08-06 23:23 | |
 | Läste " Jag är Ozzy" och den får 5/5. Har både skrattat och förfasats när jag läst den boken. Ska köpa den till min bror nu:) | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:26 | |
 | Människor som gått till överdrift Kalle Lind är en författare som låter oss se världen genom sina ögon. Och vi ser absurditeter som märkligheter som vi inte kände till, som gått oss förbi eller som vi inte förstått vidden av. Och om vi inte kände till det får vi nu se det, med den elaka empati och mjuka satir som är Kalle Linds kännetecken. Efter "Människor det varit synd om" verkar han haft väldigt många idéer kvar, för "Människor som gått till överdrift" är en mycket innehållsrik och underhållande bok att skratta och fascineras över. I 36 kapitel presenterar han människor och grupper som helt verkar ha tappat känslan för proportiner och företrädesvis gjort vansinniga saker. Exempel: Werner Herzog: gjorde film om en galen man genom att överträffa denne mans galenskap. Maud Olofsson: beskriver Hitlers förintelse av judarna som "en tokig grej". Stig Larsson: försöker hävda sig mot spöket Stieg Larssons berömmelse genom att stjäla medieuppmärksamhet som förespråkare av att sex med kvinnor över 25 år är äckligt och att alla män egentligen vill ha sex med 13-åringar. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:27 | |
| Låt de gamla drömmarna dö Detta är en novellsamling av en av Sveriges mest intressanta författare just nu. Men som är vanligt i novellsamlingar är det skiftande art och kvalité på berättelserna. Titelnovellen "Låt de gamla drömmarna dö" är en spännande epilog till "Låt den rätte komma in" där vi får veta vad som hände med Oskar och Eli efter de försvunnit. Och historien "Anisktsburk" är en underbart självironisk självbetraktelse där John Ajvide framställer sig själv som neurotisk, självupptagen och bär på en ständig ångest och rädsla inför att ta ansvar för sina historier - och att få på käften av Roy Andersson. "Tindalos hundar" är en mer klassisk skräckhistoria som Johan Ajvide berättar med bravur. Resten av historierna i boken faller dock snabbt i glömska. John Ajvide Lindqvist har valt att läsa in sina egna böcker och så även denna gång. Detta gör han bättre och bättre. Dock blir det lite kluvet i "Ansiktsburk" som betraktar honom själv - utifrån en fiktiv persons perspektiv. Det blir meta-meta-meta av det. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:28 | |
| Bläckdöd Sotfinger är död. Han valde att ta Farids plats och följa de vita fruarna till dödsriket. Farid försöker övertala Fegnolio och Meggie att försöka läsa tillbaks honom. Fegnolio - som sett alla sina försök att ordna till sin historia - har dock fått slut på ord och kan inte göra mer. Han övertalas i stället att skriva en text så att Meggie kan läsa in Orpheus i historien, så att denne kan ta över skrivandet och läsandet som behövs för att hämta tillbaks Sotfinger. Orpheus vill gärna hjälpa till att få Sotfinger tillbaks, men på sitt egeet sätt och under tiden utnyttja sin förmåga maximalt och leva i lyx och välmåga. Ganska snart har han även anslutit sig till Ormhjärta i sin strävan efter makt och prestige. Moe har nu helt axlat hjälterollen Nötskrikan men har fått en mycket farlig fiende i Orpheus samt den numer odödlige Ormhjärta. En odödlighet som Moe själv gett honom genom den bok han tillverkat åt honom. Att godhetens ka segra verkar mer och mer omöjligt. I den sista delen i triologin om Bläckvärden har Cornelia Funke dragit upp tempot - vilket passar min smak. Den tredje boken är lika lång som sin föregångare men innehåller så mycket mer. I Bläckdöd handlar mycket om liv och död - men magin är mer närvarande än i Bläckmagi. Funkes grundidé kommer här mer till sin rätt och överraskande vändningar avlöser varandra - som de ska i en riktigt bra bok. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:29 | |
| Farväl till vapnen Fredric Henry är amerikan med slåss som frivillig ambulansförare för Italien i första världskriget. Efter att han blivit skadad träffar han den vackra Elisabeth och en flört går via djupare kärlek till att bli den stora kärleken. Efter att Italienska armén bryter samman och Henry är på väg att bli godtyckligt avrättad som utländsk infiltratör - deserterar han från armén och söker upp sin älskade Elisabeth för att rymma och starta ett nytt, lyckligt liv tillsammans. "Farväl till vapen" är en titel av nobelpristagaren Hemingway som jag hört många gånger, men aldrig läst. Och vilka föreställningar jag än hade om boken tidigare så var de överskattade. För detta var en riktigt tråkig bok. Jag känner till Hemingways "isbergs"-metod - där man ska leta mellan raderna för att finna en djupare mening i dialogen. "Vi ser bara toppen på isberget". Men även om! Dialogen är direkt enfaldig. Tjatig och tråkig. På gränsen till infantil. Jag kan uppskatta texter där man kan gräva sig ner i lager av mening och betydelse. Men om de översta lagren är sinnesdödande - då tappar jag tron på att det ska finnas något på djupare nivåer. Det blir lika ologiskt som att sitta och leta efter en djupare mening mellan raderna när man tittar på Extreme Home Makeover. Och sedan slutar boken i totalt meningslös bittertragedi - vilket jag verkligen avskyr. Tyvärr föll denna min första riktiga kontakt med Ernest Hemingway riktigt dåligt ut. Men jag ska läsa mer. Jag sågade Selma Lagerlöfs "Gösta Berglings saga" men älskade "Kejsaren av Portugallien". Så detta behöver inte betyda särskilt mycket. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:30 | |
| Svinalängorna Trots att allt är helt nytt där Anna och hennes familj flyttar in så är det dit fattigt folk flyttar. Och på tidigt 70-tal i Sverige var det ganska vanligt att fattigt folk var finnar. Inledningsvis är allt bra. Familjen skaffar vänner bland grannarna - vuxna som barn - och för Anna går det väldigt bra i skolan. Men det håller inte i sig. I perioder blir pappas drickande till supande. Och när pappa super, då super mamma. Och när detta börjar kan det pågå i veckor. Då sluta allt att fungera och Anna slutar att existera. Anna mår dåligt och väljer att hålla till hos grannarna - det är snäppet bättre. Lagom till att föräldrarna nyktrat till, städat upp och snyggat till sig dyker socialarbetarna upp. De ser att allt är bra och kommer inte åter förrän precis efter nästa suparperiod. Anna bär alltid med sig några 25-öringar, så att hon alltid är redo att springa ner till telefonkiosken och ringa polis eller ambulans. Svinalängorna är Susanna Alakoskis debutroman och mottogs idel hyllningar. Nu senast blev Pernilla Augusts filmatiseringen av boken den stora guldbaggevinnaren. Det är en bok som är värd allt den framgång den fått - men känns ändå som en lättviktare i jämförelse med hennes senaste bok: ”Håpas du trifs bra i fengelset”. Det kadishliknande skrivsätt som genomsyrar boken kan man endast ana i "Svinalängorna". Den här boken i första hand en skildring och i andra hand ett litterärt verk. Men det är mycket bra skildring. Av en liten flicka som försöker få sitt unga liv att hänga ihop genom kaosperioder och hoppas att hennes kärlek och tillit ska bestå tills allting blir bra igen. Och hoppas att allting blir bra igen. Sannamari Patjas läser in boken på behaglig finlandsvenska som passar bra på alla sätt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:30 | |
| Kinesen Det största massmordet i Sveriges historia inträffar i en liten norrländsk by där i stort sett hela byns befolkning utom en liten pojke blir slaktade. Ett massmord i denna storleksordning är något man hör talas om inte bara i Sverige utan även i utländsk media över hela världen. Givetvis hör den Helsingborgsbaserade domaren Birgitta Roslin talas om mordet - precis som alla andra - men till skillnad från alla andra visar det sig att Birgitta är avlägset släkt med de gamla människorna i byn. På inrådan av sin läkare tar Birgitta ledigt ett par veckor och använder denna tid att resa upp och ta reda på om hon har något att tillföra utredningen. Etthundrafemtio år tidigare i en liten by i Kina flyr en ung man tillsammans med sina bröder för att komma undan en adelsmans vrede. Svält och onda mäns gärningar för dem över havet till USA där de i stort sett blir slavar vid järnvägsbygget genom landet. Detta visar sig ha en koppling till mordet i Norrland på 2000-talet. Birgitta har inte en aning om detta när hon ger sig in i att börja snoka. Inte heller vet hon att det i Kina verkar oerhört mäktiga krafter som inte vill att det ska snokas för djup i morden och att fler mord kan begås för att se till att det förblir så. Kinesen är på ett sätt ett enormt kraftprov i deckardramaturgi. Det är ungefär som Henning Mankell har velat se över hur långa avstånd och hur lång tid det är möjligt att koppla mänskliga emotionella motiv. Runt hela världen och 150 år visar sig vara inte bara möjligt utan även välgjort. Kinesen är en ytterst välkomponerad dramaturgi som elegant och kraftfullt kastar sig mellan olika världsdelar och århundraden. Och på slutet knyter han ihop en logik som inte bara håller utan känns trovärdig. Och utöver detta kraftprov i dramaturgi levererar Mankell även sina åsikter kring hur världen ser ut och vart den är på väg. Kina är ett oerhört stort och folkrikt land. Dess befolkning fortsätter växa och kräver dessutom större standard. I en annan världsdel håller en hel ras på att förintas av utsugning, inbördeskrig och AIDS. Vad hindrar Kina från att bli en ny kolonialmakt där Kinesiska bönder placeras i Afrikas enorma landområden att exploatera och odla upp. Kinesen är på många sätt en mäktig bok som var ett nöje att läsa. Johan Rabéus är urtypen av skådespelande inläsare. Han kan helt enkelt inte försitta en endaste chans att slänga på en bred dialekt eller låta en otrevlig journalist vara slemhostande och lismande. Jag är således inte speciellt förtjust i Rabéus som ljudboksinläsare då jag anser att en sådan bör vara lågmäld och ge läsaren möjlighet att själv bilda sig en uppfattning av boken - och slippa dras med inläsarens tolkning som en mindre talangfull mellanhand mellan författaren och läsaren. Det är dessutom synd att Johan Rabéus läser in på detta sätt då han i övrigt har en behaglig röst och är alldeles ypperlig i de partier av boken som inte innehåller dialog. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:31 | |
| De fattiga i Łódź I Łódź inrättade nazisterna en av sina judegetto under andra världskriget. Det var hit man forslade alla judar som ett steg mot den slutgiltiga lösningen. I ”De fattiga i Łódź” har Steve Sem-Sandberg via olika historiska källor valt att gestalta ett antal människors liv och öde i gettot. Mest fokus ligger på gettots ordförande – den enväldesmäktiga Chaim Rumkowski – samt den unge Adam och hans förståndshandikappade syster. Utöver dessa två möter vi även en lång rad människor som på olika sätt upplever tiden i Łódź med alla dess umbäranden som svält, hårt arbete och dödande kyla. Ordförande Chaim är en mycket komplicerad person på det sätt att han i flera avseende jobbade hårt för att rädda sina 250 000 medjudar i gettot. Dock drog han sig inte för att missbruka sin makt fullt ut. Utan överdrift betraktade han allt i gettot som sin personliga ägodel – inklusive dess invånare. Därför hade han heller inga problem med att förgripa sig sexuellt på sina skyddslingar i barnhemmet i det gröna huset. Den unge Adams kamp för att först försöka rädda sin systers liv, och sedan sitt eget, bär en mörk och djupt poetisk ton genom hela boken. Genom hans erfarenheter får vi se det mörkaste och fulaste i Łódź getto och man känner igen mycket av hans kamp i andra överlevares historia som exempelvis Władysł aw Szpilmans självbiografiska ”Pianisten” där denne berättar om hur han överlevde Warsawagettot. ”De fattiga i Łódź” påminner i sin berättarstil på flera sätt om Peter Englunds författarskap – framförallt i sin bok om första världskriget ”Stridens skönhet och sorg”. Sem-Sandbergs berättargrepp lider dock av samma brist som Englunds – de försöker pressa in för många öden i ett och samma sammanhang i ett försök att skapa en så heltäckande bild av ett komplext skeende som möjligt. Med resultatet att man inte alls greppar skeendet. Man hinner inte börja engagera sig i en individ innan man hoppar till nästa och till slut engagerar man sig inte i någon. Den ende individ jag hann börja engagera mig i var den unge Adam då han var den ende av bokens karaktärer som blev kvar i gettot när nazisterna slutligen tömt det – och därför är ensam karaktär i bokens sista kapitel. Engagerad blev jag av hans bittra kamp att överleva de kalla vintermånaderna, nedgrävd i en grop i marken. Bitter blev jag när den enda karaktär jag lyckats engagera mig i går ett ” Cold Mountain” öde till mötes. Ett synnerligen osympatiskt drag av författaren som lämnade kvar en hopplös känsla. Givetvis är det en omskakande och mycket välskriven bok. Men ändå grep den mig inte som den luttrade läsare av förintelselitteratur jag är. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:31 | |
| Håpas du trifs bra i fengelset Anni jobbar som socialarbetare och är duktig som det. Överlag är hon duktig. Hon ser till att saker fungerar. Framför allt försöker hon se efter sin bror Sami - som konsekvent avvisar denna hjälp på ett djupare plan. Han har nämligen inga problem. Inte med alkohol eller droger eller med livet i sin helhet. Han tycker att Anni ska koppla av och inte ta allting så allvarligt. Men Anni tar det allvarligt, för hon ser sin brors liv gå åt helvete precis som deras föräldrars liv gick åt helvete i alkohol och misshandel. Anni ger gång på gång upp sin bror och börjar betrakta honom som död, men ger honom ändå nya chanser. Hon säger: "Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag gå igenom allting en gång till. Fast baklänges." "Håpas du trifs bra i fengelset" känns på ett sätt som en fortsättning på "Svinalängorna". Ungefär som att man följer två av syskonen som skildrades i första boken - som vuxna. Men det är inte samma personer och definitivt inte en fortsättning. "Håpas du trifs bra i fengelset" är något helt eget. Unikt. Framför allt språket använder Alakoski på ett suggesivt sätt som piskar in huvudpersonens hopplöshetskänsla och törst på kärlek i oss. Boken är stycke efter stycka av stakato-prosa som för tankarna till en judisk kadish. Kadish över en knarkande bror. Med det direkta tilltalet till brodern genom hela boken ger huvudpersonen uttryck för frustration, hopplöshetskänslor, besvikelse, ångest, sorg - men mest av allt; en kärlek som övervinner all frustration, hopplöshet, besvikelse, ångest och sorg. Susanna Alakosiki läser själv in sin bok och får mig att känna att det var enda möjligheten. Jag kan inte se hur någon annan så exakt och perfekt skulle kunna läsa denna unikt skrivna text på ett sätt så rätt känsla förmedlades. För känslan är intensiv och smärtsam och stundtals brutal och stundtals ömsint. Lysande bok och lysande inläsning av Susanna Alakoski. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:31 | |
| The boy in the stripped pyjamas Bruno är en pojke som bor tillsammans med sin familj i Berlin. Han har sina kompisar - som är hans bästa vänner för livet - och lever ett bekymmerslöst liv i ett fem våningar stort hus. (Inte helt bekymmerslöst då han har en besvärlig storasyster som är ett hopplöst fall). Allt ändras dock när Brunos far får jobb som kommendant och hela familjen måste flyta med honom. De kommer till ett ställa som Bruno uppfattar heter Outwith, där allting är grått och trist. Han har inga kompisar och får inte leka där han vill. Han vill inget hellre än att återvända till Berlin och sina vänner. Eftersom Bruno vill bli upptäcktsresande när han blir stor så ger han sig en dag ut på upptäcktsfärd - på områden dit han inte får gå - och hittar till slut ett stängsel och när han följt det en bra bit hittar han på andra sidan en pojke - klädd i en randig pyjamas. Pojken heter Shmuel och är på dagen lika gammal som Bruno. De börjar prata och Bruno kommer tillbaka varje dag för att prata. Ibland tar han med sig mat som Shmuel. De är pojkar i samma ålder och kan relatera en del till varandra - men de kommer från helt olika världar. John Boynes bok om de två pojkarna - sonen till juden och sonen till nazisten - som träffar varandra förutsättningslöst är en oerhörd befrielse att läsa när man konsumerat tonvis av litteratur om förintelsen - både skönlitterär och dokumentär. Dessa pojkar försöker utifrån sina begränsade perspektiv försöka förstå vad det egentligen är som händer. Varför finns staketet, varför har Shmuel en randig pyjamas och rakat huvud, varför får Bruno inte komma in och leka med de andra barnen, varför måste Shmuel vara hungrig hela tiden och vart tog hans farfar vägen? Det är så många frågor som de inte vet svaret på och inte kommer vidare med. Men ibland kommer de på ett svar - utifrån det de tror de förstår - och för oss som vet vad som hände ter sig grymheten och orättvisan kring förintelsen än värre i de stunderna; för de är så små och oskuldsfulla. Utan att vare sig vara övertydlig, tillrättaläggande eller förklarande - ser man i denna bok förintelsen från ett helt nytt perspektiv: det mest grundläggande - genom barnets ögon. Bruno förstår inte vad Shmuel går igenom - för ett barn ska inte behöva förstå det. Men inte heller Shmuel förstår vad han går igenom för ett barn KAN inte förstå det. Så när Bruno ställer frågor kan Shmuel ofta inte förklara. ”The Boy in the stripped pyjamas” är för den förintelseintresserade vad ingefära är för den som gillar sushi. Mellan tuggorna tar man ett tunt blad ingefära för att neutralisera smaken i munnen och göra sig redo för nya smakintryck. Efter att ha läst mycket litteratur om förintelsen - så att vissa saker nästan känns som en verklig del av livet - blir jag varse när jag läser denna bok hur oerhört absurd hela förintelsen var. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:32 | |
| Rufus: Berättelsen om en okuvlig katt (Particularly Cats and Rufus the Survivor) En dag dyker Rufus upp i trädgården. Han är en illa medfaren katt med ett långt och hårt liv bakom sig. Men det märks att han en gång har varit älskad. "Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det Han visste vad det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad." Nobelpristagaren Doris Lessing är en tvättäkta kattmänniska och beskriver i denna enkla lilla bok ett litet livsöde. Katten Rufus som dök upp i familjens liv och försökte konkurrera med de andra katterna om familjens kärlek - och lyckades. Dock utan att de andra katterna egentligen förlorade någon kärlek. Ljudboken innehåller ett förord av den svenska översättaren Solveig Nellinge utan vars initiativ boken aldrig hade kommit till. Doris Lessing hade skrivit ihop den under ett besök i Sverige och överlämnat den till Solveig att översätta och publicera på lämpligt sätt. Den publicerades i två nummer av ICA kuriren och gavs sedan ut som en bok. Därmed gavs boken ut i Sverige som första land i världen. Meg Westergren läser in boken med sin utbildade dramatenröst, men med en ömhet och medkänsla som överbygger det motstånd som jag annars tycker en sådan inläsning brukar ha. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:33 | |
| Dexter dunkla drömmar Dexter Morgon jobbar som brottsplatstekniker vid Miamipolisen med blodstänkanalys som specialité. Han är framgångsrik och uppskattad i sitt arbete och har en god relation med sin syster Debbie, men är i övrigt en ensamvarg. På jobbet är han social och trevlig och han ses ofta språka med grannar - men han har ingen nära vän. Orsaken är helt enkelt att han inte kan för han inte har några känslor. Han är nämligen psykopat. Och dessutom en psykopat som mördar människor. Han är dock något så unikt som en psykopatisk mördare som fått en god uppfostran av en insiktsfull och älskande far. Dexters styvfar, Harry, såg tidigt att Dexter var annorlunda och visade hur han skulle kunna kanalisera sitt behov av att spilla blod på bästa sätt för sig själv och samhället. Genom att endast mörda människor som kommit undan rättvisan men som han är helt säker på är skyldiga till bestialiska brott - gör han en stor samhällstjänst, samtidigt som han kan leva med sitt begärd att döda. Detta sätt att leva flyter på bra till den dag då Dexter - via några grymma och osannolikt sinnrika mord - blir attraherad av en annan psykopatisk mördares jobb. Han känner inte bara beundran och fascination för dennes jobb, utan blir också säker på att morden är gjorda just för att imponera - på honom. Han får en diffus känsla av att det kanske är någon han känner, eller kände - någonstans i ett dunkelt förflutet. Eller i sina dunkla drömmar. Jeff Lindsay har skapat något så unikt som en psykopatisk mördare som vi faktiskt tycker om. Genom den hederskodex som hans fosterfar skapat åt honom begår han bara mord som vi kan tycka är rättfärdiga. Och den distanserade och torra humor som hela tiden flödar genom Dexter Morgan gör att man helt enkelt inte kan låta bli att älska honom. Hans relation med sin omgivning är både fascinerande och komisk och det är ett rent nöje att läsa böckerna om Dexter. Tv-serien som är baserad på boken blev minst lika bra, även om vissa betydelsebärande delar förändrades. Fortfarande bra - men annorlunda: vilket inte hör till vanligheten. Nick Landrum är en inläsare som jag inte stött på tidigare men jag kan inte säga annat än att han är ett perfekt val av inläsning av boken om Dexter. Han levererar den torra humorn och boken språkliga lekfullhet på ett skönt sätt som gör ljudboksläsningen lustfylld. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:33 | |
| Bibliotekskatten Dewey: en småstadskatt som älskades av hela världen (Dewey, The Small-Town Library Cat Who Touched the World) En tidig och kall vintermorgon hittar bibliotekarien Vicki Myron en liten bedrövlig kattunge som någon stoppat in i bokinkastet på biblioteket. Mycket snabbt bestämmer sig Vicki för att ta hand om katten och kort därefter blir det uppenbart att kattungens hem blir själva biblioteket. Personalen sluter upp och tar tillsammans hand om kattungen och ger honom namnet Dewey Readmore Books. Dewey visar sig – utöver att vara en katt med allt det innebär – också vara en god människokännare. Han har en förmåga att vara för var och en det den behöver. Om någon känner sig ensam lägger sig Dewey i dennes knä, om någon känner sig ledsen tröstar Dewey och om någon är uttråkad roar Dewey gärna. Även om biblioteket är fullt av folk hittar han tid till var och en som behöver honom och ger denne något. Dewey var en sådan katt som får alla att känna att de hade en alldeles speciell relation med honom. Efter ett tag tar hela samhället Spencer Dewey till sitt hjärta och ryktet om den unika bibliotekskatten sprider sig. Efter några år har detta rykte spritt sig hela vägen till Japan och ett japanskt filmteam kommer och gör ett reportage. Tidningar världen över kommer och gör reportage och till slut är Dewey världsberömd. hela tiden finns Vicki Myron där som en sorts kombination av Matte, själsfrände och assistent. Bibliotekskatten Dewey är en feelgoodbok som får ens hjärta att svälla och dunka utan att bli det minsta sockersött. Vicki skriver bara vad hon varit med om och sett. Feelgoodkänslan är något som Dewey i sig bidrog med – och sån var han bara. Är man kattvän och kattälskare kan man känna igen sig i boken och har man dessutom en egen katt där hemma som delar Deweys unika förmåga att se människor och vad de behöver – då är boken en riktig upplevelse. Babben Larsson läste in boken med den äran. Hennes egen gotländska dialekt passade mycket bra. Dock försökte hon gestalta olika karaktärer i boken med hjälp av olika dialekter vilket absolut inte fungerade. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:33 | |
| Bläckmagi Kapricorn är död och Moe och hans dotter Meggie kan koppla av i Elinors hus - tillsammans med Resa som nu är tillbaks i vår värld - men stum. Dock längtar Meggie efter att besöka Bläckvärden efter alla historier hon fått höra. Därför bestämmer hon sig för att läsa in sig själv i berättelsen, tillsammans med Farid - som lämnats kvar när Sotfinger lästes in av den egenkäre men farlige Orpheus. Orpheus har ingått en pakt med Kapricorns mor och hantlangaren Basta och är nu ute efter hämnd på Moe. Till slut har även Moe, Resa, Kapricorns mor och Basta lästs in i Bläckvärden - där historien tar en vändning som bokens författare Fenoglio inte alls har tänkt sig. Trots sina försök att skriva historien rätt vill historien själv något annat och ondskans makter - i form av Ormhjärta - växer sig starkare. Den ende som verkar kunna kämpa för det goda är hjälten, Nötskrikan, som Fenoglio hittat på genom några sånger han skrivit. Som förebild har hant haft Moe - utan en tanke på att denne faktiskt skulle dyka upp i Bläckvärden och tvingas fylla ut den roll som skapats åt honom. Denna andra delen i triologin om Bläckvärden är en komplicerad, men mycket spännande historia. Idén om en saga som börjar leva sitt eget liv - oavsett författarens avsikter .- är väldigt kittlande och Cornelia Funke har förvaltat denna idé väl. Dock tycker jag att tempot är något för lågt. Även om språket är både vackert och poetiskt blir det för mycket av karaktärernas tankar som bara står i vägen för historiens framåtrörelse. Men både idé och berättande är så fascinerande att det inte förtar det faktum att Bläckmagi är en läsupplevelse utöver det vanliga. Lo Iweborg är en mycket duktig inläsare som lyfter fram bokens känsla på bästa sätt. När hon till och med får så enkla ord som "ja" och "nej" att låta så magiska att det kittlar i magen - då är det precis rätt sorts inläsning för en magisk bok. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:34 | |
| Under lysande måne (Brillance of the moon) Den tredje boken i serien om Otariklanen börjar när Shigeru och Kaede har intagit Maruyama och blivit lyckligt gifta. Detta har skett mot bättre vetande då starka krafter hellre hade sett att detta inte blivit av. Krigsherren Arai som dels blivit förolämpad av att Shigeru gick under jorden i stället för att ansluta sig till honom och dels inte blev tillfrågad om tillstånd för giftermål vill nu krossa de båda. Shigerus farbröder sitter fortfarande - och olagligt - som Otoriklanens herrar och vill gärna se Shigero död då han är ett stort hot. Vidare har Shigeru en dödsdom från Släktet hängande över sig, då han valde att lämna dom. Sist men inte minst vill en adelsman, som hjälpte Kaede när hon hade det svårt - och tog för givet att de var trolovade, krossa dem båda för Kaedes svek. Läget är sådant att de antingen måste besegra alla sina fiender, och bli härskare över de tre rikena, eller förintas. Boken - som egentligen skulle vara den sista i en trilogi - håller de tidigare böckernas stil nästan hela vägen ut. En ny intressant komponent introduceras genom de så kallade Främlingarna. Dessa har vit hud och säljer Eldvapen. Främlingarna får symbolisera den nya tiden där släktets mystiska magi bleknar och försvagas och Främlingarnas teknologi blir starkare och mer attraktiv. Slutet av tredje boken känns lite rumphugget och förefaller mest vara ett upplägg till de två följande böckerna. Shanti Rooney läser även in den tredje boken i serien och gör det - om inte bra, så tillfredsställande. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:34 | |
| På kudde av gräs (Grass for his pillow) Efter den omtumlande natten då Kaede dödat Lida och Shigeru med sina Kayotofränder tagit sig in i slottet och över näktergalens golv - för att befria Kaedo från sin fångenskap och befria Shigerus fosterfar från hans lidande - ställs allt upp och ner i de tre rikena. Shigeru skulle kunna ta makten över Otoriklanen och gifta sig med Kaede - men har ett avtal med släktet att han efter denna natt skulle återvända till dem och gå i lära till lönnmördare. Därför har Shigeru och Kaede tagit förväl och Kaede måste själv försöka hantera maktspelet som riskerar att vräka henne från hennes rättmätiga arv. När Shigeru försöker acceptera att han gett upp sitt självbestämmande återvänder Kaede hem till sin far som blivit tokig och inte bara låtit deras ägor förfalla utan vill att hon ska ta sitt liv då hon vanärat honom. Chansen att Shigeru och Kaede ska kunna få varandra och inta sina rättmättiga besittningar - Maruyama och Otori - ser inte ljus ut. Denna andra bok i serien om Otoriklanen och släktet håller stilen. Den mystiska österländska känslan håller i sig och levererar en skön sagokänsla. Samtidigt har historien bra driv och man vill hela tiden veta hur det ska gå. Shanti Rooney är lite stel i sin inläsning, men det är inget som inte en van ljudboksläsare kan bortse ifrån. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:34 | |
| Vid hägerns skarpa skri (The harsh cry of the heron) Shigeru och Kaede har nu varit gifta i 16 år. År under vilka de även varit rättvisa och fredsbevarande härskare över de tre rikena. De har även fått tre döttrar varav två är tvillingar. Genom åren har Shigeru dock burit på hemligheter. Dels att spådomen om hans framgångar - som blivit en myt i de tre rikena - även innehöll det faktum att hans död kommer att vara för hans egen sons hand, och dels att han har en son - med en annan kvinna. Som uppfostrats av släktet och lärt sig att hata honom. Samtidigt har kejsaren - efter 16 år - slutligen bestämt sig för att Shigerus maktövertagande över de tre rikena inte var lagligt och begär att han ska abdikera och lämna över makten till sin svåger som är rättmätig arvinge av rikena. För att undvika krig beger sig Shigeru med stort följe till huvudstaden för att imponera på kejsaren. Men i hans frånvaro smides intriger och planer för hur allt ska förändras och nya maktpositioner intas. Den fjärde boken i serien är väldigt ojämn. Stundtals är den ganska spännande och intressant att läsa - med det driv som kännetecknade de första tre böckerna. Men stora delar av boken är både seg och ointressant bestående av olika människor som sitter och pratar om intriger och planer och sammanfattar sådant vi redan vet om vi läst de tidigare böckerna. Det mest spännande är att följa den nya generationen i Otoriklanen och hur de upptäcker och hanterar sina förmågor. Men överlag är detta ett steg neråt som fick mig lite att tappa läslusten. Fjärde boken lästes av Maria Samuelsson, som tillhör den kategori inläsare som gärna vill dramatisera lite och frånta mig som lyssnare min möjlighet att själv tolka boken. Men det är inte störande mycket och som van ljudboksläsare kan man sålla bort det och ändå njuta av inläsningen. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:35 | |
| Mindfulness i vardagen "Mindfullness" är ett engelskspråkigt begrepp som på Svenska översätts med "medveten närvaro". Mindfullness beskrivs i boken som en livsstil snarare än ett sätt att koppla av. Mindfullness baseras dels på gamla asiatiska filosofier kring meditation och koncentration och dels på modern vetenskap. Överlag handlar mindfulness om att man genom olika tekniker, övningar och allmän attitydförändring bli mer medveten om sin kropp, sitt sinne och sin omgivning. Fördelarna är många och uppenbara och vägen ditt lika enkel som svår. (Denna paradox innebär att det är "bara att" släppa sina tankar som man fastnat i, tömma sinnet och ta in sig själv och omgivningen med sina sinnen. Detta är lätt att göra, men svårt att bibehålla. Därför måste det göras gång på gång på gång. Det innebär också att det inte är något man bara gör i 20 minuter under ett meditationspass utan något som du i förlängningen gör hela tiden. Och långsamt - med övning - kan man lyckas längre och längre stunder. Resultatet är att du blir mer sann mot dig själv, mindre stressad, mår bättre mentalt och fysiskt samt får ut mer av din tillvaro. Boken är informativ och välstrukturerad och ger dig säkert det du söker. Ändå ifrågasätter jag bokens existensberättigande. Ola Schenström hänvisar då och då i boken till sin praktik som läkare och hur han använder sig av mindfulness - dock utan att gå djupare in på det. I stället baserar han allt han skriver på vad andra forskare och mindfulnesspioniärer kommit fram till, som exempelvis Jon Kabat-Zinn. Då föreslår jag hellre att man går direkt till källan och läser deras böcker. En utmärkt bok som finns översatt till Svenska är "Mindfulness - en väg ur nedstämdhet". Den är skriven av Mark Williams tillsammans med bland annat Jon Kabat-Zinn och tar upp allt Schenström tar upp - plus en hel del annat. "Mindfulnes i vardagen" är alltså ingen dålig bok, men det finns andra som är bättre. Timothy Gibran var inget vidare som inläsare. Jag föreställer mig att han var täppt i näsan under hela inläsningen av denna bok och försökte kompensera den otydlighet det innebar genom att överdriva sin artikulation. Resultatet blev väldigt enerverande på flera sätt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:35 | |
| Aldrig fucka up I ”Aldrig fucka upp” följer vi nya karaktärer, men det är samma Stockholms undre värld där allt utspelare sig. Så därför stöter vi då och då på karaktärer från Jens debutroman ”Snabba cach”. I denna uppföljare möter vi den muslimska bodybildaren Mahmud som vill göra sig fri från de muslimska värstingarna genom en uppgörelse med juggarna. Går dock från asken in i elden. Vi möter även polisen Thomas som råkar snubbla över ett mord som alla verkar vilja glömma bort och sopa under mattan. Och när han inte vill göra det samma börjar obehagligheter hända honom. När han ändå fortsätter kommer han en konspiration på spåren som verkar vara kopplad till Palmemordet 1986. Sedan har vi före detta legosoldaten Niklas som hemkommen till Sverige försöker fly sina inre demoner genom att starta ett privat enmanskrig mot våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Han jobbar systematiskt och professionellt och letar efter likar att utöka sitt krig med. Dessa tre människors öden vävs samman kring några händelser som vänder upp och ner på Stockholms undre värld. ”Aldrig fucka upp” är inte bara en värdig uppföljare till ”Snabba cash” utan i mitt tycke bättre. Karaktärerna känns mer sammansatta och äkta, deras mål och strävanden mer viktiga och det underliggande grundtemat mer angeläget. Man börjar ana Lapidus berättarstil. Liksom i den första boken får vi följa tre olika karaktärer som på olika sätt är insyltade i Stockholms undre värld. Ingen av dem är sympatiska, men ändå kan vi sympatisera med dem. För någon går det till slut bra, för någon går det verkligen åt helvete och för någon fortsätter livet i stort sett oförändrat. Detta vet vi i stort sett i början av boken, men för vem det kommer att gå på olika sätt för – det vet vi inte. Därför är boken in i det sista oförutsägbar och ger en realistisk känsla. Lapidus kunskap om Stockholms undre värld är mig veterligen oöverträffad och han berättar om allting i både grod och fågelperspektiv på ett både samhällsbeskådade som djupt personligt plan. Jens Lapidus är en mycket intressant Svensk författare och jag ser fram emot att läsa fler av hans framtida böcker. Boken läses in av Jonas Malmsjö som gör ett gott jobb, om än lite för förtjust i att försöka skapa en filmnior-känsla som redan finns i böckerna och blir överdriven när han försöker förstärka den. | |
