Spelrum
| Giraffen | 46 |
| Krokodilen | 2 |
| Elefanten | 2 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 33 |
| Inloggade | 83 |
Mobilspel
| Pågående | 21 094 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:36 | |
 | Över näktergalens golv (Across the Nightingale Floor) I en fantasyverklighet som mycket påminner om medeltida Japan följer vi den unga Takeo som adopteras av Shigeru Otari efter att denne har räddat pojken till livet när hans familj blivit dödad av krigsherren Lida. Snart visar det sig att Takeo har extraordinära egenskaper – som förmågan att vara på två ställen samtidigt och höra bättre än en hund. Han är av ”släktet” och får gå i lära hos en av dem – som också är vän med Otariklanen. Trots sin fridsamhet till naturen när Takeo hämndbegäret mot Lida och vill en dag döda honom. Parallellt med Takeo får vi följa den unga flickan Shirikawa som ska trolovas med Shigeru med blir blixtförälskad i Takeo när hon ser honom första gången. Känslorna är ömsesidiga men Takeo skulle inte göra något för att stå i vägen för Shigeru. Dock är problemet inte jättestort då Shigeru är förälskad i någon annan. Giftermålet är enbart politik. Takeo har svurit trohet till Otariklanen men ”Släktet” anser att han tillhör dom och gör anspråk på honom samtidigt som planerna att mörda Lida formas. Detta är en klassisk vacker saga med smakfull japansk känsla. Språket är elegant och historian är både fascinerande och driven. Bokserien löper över fem böcker och efter att ha läst den första läser jag gärna vidare för att se hur det går för den unge Takeo. Shanti Rooney är en inläsare som jag inte stött på tidigare, men som gör ett mycket bra jobb med inläsningen av denna bok. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:36 | |
| Fallen Ängel (Angels Flight) Harry Bosch får otippat hand om ett fall som de flesta poliser skulle göra allt för att sopa under mattan och glömma bort. Civilrättsadvokaten Howard Elias har hittats mördad på spårvagnslinjen Angel Flight. Eftersom hans specialité är att åtala vita poliser för svarta kriminellas räkning - ibland med rätta, ibland orätt - är han alla Los Angelespolisers största hatobjekt - vilket gör att alla poliser i staden är möjliga misstänkta. Med Rodney King och O.J-simson fallen ekande i bakgrunden börjar staden koka och upploppen från 1992 hotar att återupprepas om inte fallet får en snabb och korrekt lösning. Poliskollegorna vill att Bosch smusslar undan fallet - politikerna vill sätta dit en polis och hålla upp för stadens befolkning för att bevisa att de INTE vill smussla undan fallet. Alla motarbetar Bosch som måste gå en knivskarp balansgång för att inte göra fel. Och med många oförutsedda vändningar är möjligheterna till det många. "Fallen Ängel" är min första bok av Michael Connelly och jag blev glatt överraskad. Intrigen är både av spännande bladvändartyp och etiskt intressant. Huvudkaraktären Harry Bosch är väl i och för sig inget överraskande - utan snarare urtypen för en sammanbiten, lätt sliten och lätt alkoholiserad detektiv/polis. Dock trovärdigt och genuint framställd. Överraskningarna ligger i stället i intrigen och de olika vändningarna i historien. Jag fick mersmak. Magnus Roosmann är visserligen bra som inläsare, men försöker nog vara mer skrovligt nior i rösten än han egentligen har täckning för. Men inget som förtar en bra bokinläsning. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:37 | |
| Markens gröda (Markens Grøde) Isak är en man av jorden. Han har sin hydda och en get och har röjt några åkerlappar. När han låter det bli känt nere i bygden att Isak uppe i obygden söker en kvinna till hjälp dyker efter en tid den harmynta Inger upp. Hon blir med tiden hans hustru och de får flera barn. Gård och marker utökas med strävsamt och hederligt arbete och händelser som intrigerande släktingar till Ingrid, fostermord och allsköns andra händelser blir trots allt bara bihändelser. I första hand ska åkrarna sås och kreaturen matas - för om man inte sköter om det, då avstannar allt och inget finns kvar. Isak är den gamla tiden. Bonden, nybyggaren. Mannen som jobbar med sina händer även om han har maskiner att tillgå. Det ska gå till på rätt sätt, annars kan man inte finnas. Hustrun Inger vistas några år i Trondheim och får influenser från den nya tiden och vacklar under många år mellan världarna - men även hon tillhör markens folk. Dock pockar den nya tiden hela tiden på uppmärksamheten och finns där i krokarna. Framför allt i form av den nya telelinjen som sträcker sig rakt genom obygden och gruvdriften som man vill starta upp i fjällen. Isak erbjuds att sköta telelinjen som går nära hans marker - men det är inte hans sak. Och när folk vill ge honom massor av pengar för att köpa en bit fjäll av honom - som han ändå inte har användning för - så låter han dem, men är inte speciellt engagerad. Han köpslår inte. Han spelar inte ut intressenter. Han låter de moderna människorna hållas och återgår till sitt arbete. Markens gröda är helt enkelt en bok om den gamla och nya tiden som möts. Industrialismens intåg i norden. Övergångstidens talesman blir den före detta länsmannen Geissler som omfamnar den nya tiden med hull och hår, men ändå har stor respekt för den gamla tiden. Han finns genom hela boken som å ena sidan en spelare och affärsman som dyker upp som en äventyrshjälte, men å andra sidan som en kär vän till familjen som ser till att de kan fortsätta leva sitt liv på det sätt de önskar. Språket i boken är kärvt och tillbakahållet - vilket utgör väldigt skön läsning. Inget pladder här (utom från skvallerkärringen Oline). Detta är en bok av samma dignitet som Mobergs utvandrarepos - men i den Norska obygden i stället för i Amerika. Olof Lindfors läste in boken på den tiden det begav sig - 50-tal, och inläsningen bär den andan med sig. Det är ett något högtravande sätt att läsa, men blir ganska behagligt att lyssna på när man väl har vant sig. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:37 | |
| To kill a mockinbird Nioåriga Scout växer upp i en idyllisk småstad i amerikanska södern. Verkligheten är lättförståelig och inrutad fram tills allt ställs på ända då en svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Scouts pappa, som är advokat, tar hand om den svarte mannens försvar och trots överväldigande bevis för dennes oskuld blir han dömd och kort därefter dödad under mystiska omständigheter. Scout blir samtidigt utsatt för rasistiska människors förakt inför det faktum att hennes pappa försvarar en svarting. Det är mycket hat och känslor för en liten tjej att hantera – som redan har fullt upp att vara barn. När boken kom ut 1960 var den rykande aktuell och gjorde stora rubriker. Trots att boken utspelade sig 30 år tidigare var det många som upprördes över innehållet – på ett eller annat sätt. Boken har skapat två läger som tycker extremt olika om den. Det ena lägret upphöjer boken som 1900-talets bästa bok som bör läsas av alla och envar. Dessa har propagerat för att boken ska ingå i alla barns kurslitteratur. Det andra lägret vill tvärtom bannlysa boken från klassrummen. Det sorgliga med ”To kill a mockingbird” är att känslorna kring den är lika stora idag som för 50 år sedan när den kom ut. Det gör den lika aktuell och viktig. Mitt eget intryck av boken är att den känns lite föråldrad. Grundtanken känns inte ny och inte jättespännande. Men detta fenomen är vanligt för många klassiker. En bok var först och vände upp och ner på föreställningar – sedan följde många efter och förfinade tanke och idé. Även om jag berördes av den ömhet som rådde i Scouts familj och den kärlek hon omgavs av, blev jag överlag relativt oberörd av berättelsen. Möjligen är det för att jag läst så mycket litteratur om judeförföljelse under andra världskriget att denna historia känns relativt marginell. Dock är det en mycket intressant parallell att många av de karaktärer i boken som betraktar den svarte mannen som en mindre värd, rättslös varelse samtidigt förfasar sig över nazisternas attityd gentemot judarna i Tyskland. Detta är en bra bok, men för en Svensk läsare mindre intressant än tillexempel en bok som Majgull Axelssons ”Långt borta från Nifelheim” som behandlar den attityd som Svenskar av idag har på den tredje världens människor som mindre värda i stort behov av vår hjälp och välvilja. Boken läses in av Sissy Spacek med en oerhört ömsint och mjuk sydstatsdialekt som gör läsningen mycket angenäm. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:37 | |
| Täcknamn Odessa (Odessa files) JFK har precis blivit mördad och nyheten basuneras ut över världen. Precis som så många andra stannar journalisten Peter Miller till i sin bil och lyssnar på radiomeddelandet. Detta gör också att han blir försenad och råkar se ambulanser komma körande. Förseningen som JFK orsakar och Peters journalistinstinkter sätter igång en kedja av händelser som ändrar historiens gång. Ambulanserna skulle hämta upp en gammal jude som tagit livet av sig. Juden hade en dagbok där han berättade om sin tid i förintelseläger i Riga och den fasansfulla kommendanten Edward Roschmann. Saker som kommer fram i dagboken får Peter att börja söka efter kommendanten och han får - när han börjar dra i motvilliga trådar - fram en hel härva av intriger, korumption och den nazistiska efterkrigsorganisationen Odessas planer på att förgöra den nyfödda nationen Israel. Täcknamn Odessa är ingen dokumentär bok. Däremot är den starkt inspirerad av verkligheten. Organisationen Odessa, som hjälpte höga SS-officerare att fly till Sydamerika i andra världskrigets slutskede, fanns verkligen. Och Simon Wiesenthal - som gick under namnet "Nazistjägaren" - var i högsta grad en verklig person som fortsatte jaga dessa rymlingar ändra fram till sin död 2005. Är man insatt i förintelsen kan man hitta många sakfel i Forsyths bok och bokens historia kan bitvis kännas både otrolig och felriktad. Bland annat har jag svårt för att alla ifrågasätter huvudpersonens motiv att söka upp kommendanten. Det räckte inte att denne på ytterst plågsamma sätt hade ihjäl tiotusentals judar - det måste helt enkelt finnas ett annat motiv till varför en arisk tysk - 20 år senare - åker och besöker några arkiv runt om i Tyskland för att hitta information. Och, ja, det fanns ett annat motiv. Men det irriterar mig att det var tvunget att finnas - och att det föreföll nödvändigt för bokens karaktärer OCH författaren. Samtidigt är det just detta som är det mest intressanta med boken. Täcknamn Odessa skrevs på tidigt 70-tal och den allmänt rådande stämningen i Tyskland var fortfarande att hålla händerna för öronen och skrika "LALALALALA", så fort någon börjar prata om judarna och förintelsen. Boken utspelar sig 1963 - bara 18 år efter krigsslutet - och den allmänna attityden är att det var SÅÅ länge sedan och att allt borde få vara begravt nu. Det intryck jag fick när jag läste boken var att det Tyska folket 18 år efter krigsslutet ansåg förintelsen ligga längre bak i tiden än vad jag i Sverige - 65 år efter förintelsen - tycker att den gör. Och DET är intressant. Forsyth tar upp detta ämne - det motstånd som hans huvudperson stöter på när han börjar rota och den attityd som finns i Tyskland vid den tiden. Vidare säger journalistens redaktör att ingen kommer att vara intresserad av att läsa en historia om förintade judar, då alla fortfarande går och bär på en känsla av kollektiv skuld för det som hänt. Forsyth går starkt på den linjen, vilket är en mycket intressant aspekt. Dock tycker jag att han själv gör sig skyldig till precis samma sak när han inte tycker att det räcker som motiv att alla dessa judar plågades och dog för att man ska engagera sig i huvudpersonens slutscen. Det MÅSTE finnas ett annat, djupare och mer personligt motiv, för att vi ska känna med honom och hans sak. Som om Forsyth är rädd att ingen vill läsa hans bok om han fokuserar allt för mycket på judarna. För att citera huvudpersonen när han konfronterar sin nemesis: "Jag tycker visserligen synd om judarna men[...]" Nils Erik Ödman var inläsare av denna bok och det märks mycket tydligt att den lästes in på den tiden boken var nyutkommen, 1973. Han låter som en kommentatorsröst till gamla journalfilmer eller som en revisor i en gammalt Svenskt drama. På ett sätt charmigt, men det fick en bok som balanserar på randen att vara föråldrad till att kännas uråldrig. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:38 | |
| Talismanen (The Talisman) Den 12-årige Jack Sawyers mamma är döende i cancer och hans döde pappas gamle kompanjon försöker utmanövrera mamman och ta egen kontroll över företaget. Jack möter en man vid namn Speedy Parker som ger honom en dryck med vars hjälp han kan färdas dit hans far en gång färdades tillsammans med sin kompanjon Morgan. Jagad av den onde morgan och några märkliga getvarelser flyr Jack in i en parallell verklighet som går under namnet Territorierna. I Territorierna lever människorna i magins värld i en medeltida civilisation. Här heter ondskan Morgan av Orris och är också ute efter Jack och försöker döda landets drottning – som är väldigt lik Jacks mor. Jack måste hitta Talismanen och ta den genom landet till det svarta hotellet – för att rädda inte vara två verkligheter, utan alla verkligheter. När jag läste denna bok första gången var jag 17 år och närde egna författardrömmar. När jag idag läser om den ser jag hur inspirerad jag blev och hur präglat mitt eget skrivande blev av skrivarstilen i Talismanen. Tyvärr är det inget positivt. När jag analyserar mitt eget agerande för ett halvt liv sedan kan jag bara sluta mig till att jag då tänkte: "Är det okej att skriva så här dåligt? Då kan jag ju jag också skriva." Något åt det hållet. För Talismanen är verkligen riktigt dålig. Stephen King hade ju en lång period där han gick på både alkohol och kokain och de partier som inte är direkt punschigt flummiga i den här boken är antingen oinspirerade, röriga eller tråkiga. Jag ska inte vara orättvis. Boken har sina fördelar. En del karaktärer känns äkta och intressanta och bokens grundidé är spännande, även om King och Straub helt slarvar bort den. Jag har ingen annan erfarenhet av Peter Straub och vet inte vad jag ska skylla på honom och på King, men att deras samarbete med Talismanen inte är lyckad är glasklar för mig. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:38 | |
| Det svarta huset (Black House) Uppföljaren till Talismanen är lika bra som Talismanen var dålig. Ett antal barn har blivit bestialiskt mördade i den lilla amerikanska småstaden French Ending. I bokens inledning får vi stifta bekantskap men en rad personer som på olika sätt är kopplade till det händelseförlopp som kommer att utspela sig i denna TwinPeakska berättelse. Allt pekar mot det svarta huset - som inte vill bli hittat. En ond kraft som härhör från en annan värld, ett akademiskt sinnat motorcykelgäng, en blind och ofattbart cool radiopratare, en rättrådig sheriff, en vansinnig tvillare samt den före detta polisen ”Hollywood” - eller med det namn som vi också känner honom: resenären Jack – spelar olika roller i detta drama som blir djupare och hemskare ju närmre Det svarta huset och Terrirorierna vi kommer. Här har King och Straub lagt upp en rad karaktärer som engagerar betydligt mer än i första boken. Och det som ska vara skräckinjagande och äckligt blir också det, då jag på ett helt annat sätt tror på det som berättas. Generellt sett känns det som att de intentioner som författarparet hade med första boken - men misslyckades med - lyckas de med i denna bok. Därmed faller också lite förtydligande och glans över den första boken. Varje gång Jack tänker tillbaks till händelserna i sin barndom blir dessa händelser något mer trovärdiga och engagerande än de var när jag lästa själva boken. En uppföljare som är oerhört mycket bättre än föregångaren. Det är också coolt att Stephen King i denna bok syr ihop Talismanen med bokserien om det Svarta tornet och dess huvudperson, revolvermannen Roland. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:38 | |
| Madame Terror Trots att det inte skulle bli fler böcker om Carl Hamilton kommer här, 10 år senare, en bok till. Palestina har lagt stora summor på att i samarbete med Ryssland framställa en ubåt med en teknologi som ligger flera år före USAs. Med hjälp av denna planerar de att tillintetgöra Israels flotta och med hjälp av mjuk makt (media och folkopinion) skaffa sig de internationella rättigheter och landområde som de kämpat för i så många år - men utan att använda de vanliga terrormetoder som de tidigare behövt ta till. Mona - Carl Hamiltons gamla vän och kollega - söker upp honom i sin landsflykt och värvar honom till överbefälhavare över Palestinas flotta. Med sin kännedom om västvärldens politik och mentalitet hjälper han till att lägga upp och genomföra den plan som slutgiltigt ska avsluta den mångåriga konflikten i mellanöstern. Detta är helt klart den Palestinavänliga Jan Gs fantasier om ett scenario som skulle kunna leda till att Palestina till slut skulle få den rätt de så länge kämpat för. Boken utspelar sig under George W Bushs andra mandatperiod. Överlag för Jan G fram tankar i boken som är både intressanta och tänkvärda. Exempelvis om hur Palestinas handlingar alltid benämns som terrordåd och Israels handlingar som vedergällningar. Skillnaden mellan terrordåd och krigshandlingar är priset på de vapen som används. Detta är grunden till bokens intention. Om Palestina får i sin ägo ett vapen som överglänser allt som både Israel och USA kan prestera - och använder detta på ett sätt som följer alla krigsetiska regler samt med massmedias och folkopinionens gillande, då borde man inte längre kunna betrakta Palestinas handlingar som terrordåd utan folkrättslig krigshandling. Grundtanken förefaller både väl genomtänkt och detaljerat kunnig för en lekman som mig, men ändå får jag en kompakt känsla av naivitet och önsketänkande. Det är visserligen befriande att läsa en bok där USA får på tasken och där hjältarna är muslimer och ryssar - framställda på ett relativt nyanserat sätt - men jag kan ändå inte tro att händelseförloppet skulle förlöpa så som beskrivs i boken. Islam och terrorhot är för hårt förknippat idag och skulle inte förändras enbart av den händelsekedja som beskrivs i boken. Dock sympatiserar jag med grundtanken och det Jan G vill uträtta med boken. Jag tycker definitivt att det var en god tanke att återuppta Hamilton för att skriva denna bok. I mitt tycke en av de bättre i serien. Som vanligt används Thomas Bolme att läsa in en Hamiltonbok. Och som vanligt gör han det mycket bra. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:39 | |
| En medborgare höjd över varje misstanke När boken börjar har Sicilianska maffian redan lönnmördat Hamiltons fru Tessie och hans dotter. För att hålla hans tankar borta från sorgen – och för att han är så satans kompetent – gör regeringen honom till ny SÄPO-chef. Boken blir därefter en jämn blandning av Hamilton som gör rent hus med gammal inkompetens i SÄPO-korridorerna, Hamilton som avvecklar sitt sociala liv, Hamilton som reser till Ryssland för att vittna till förmån för sin gode vän Jurij Tjivartsjev samt agerar informationskanal i jakten på en ny lasermannen. Boken börjar med en känsla av att inledningen saknas. Mordet på Tessie har redan skett och händelsen refereras till som om detta har kommit läsaren till del och att vi nu bara tittar tillbaks lite. En annorlunda berättarteknik som tyvärr inte fungerar. ”I hennes majestäts tjänst” var rörig och splittrad och ”En medborgare…” inte bara fortsätter utan blir värre i detta avseende. Det känns som om det inte finns mer att berätta om Hamilton, men Guillou berättar i alla fall. Därför blir det en salig blandning av olika karaktärer och trådar som egentligen inte passar ihop och jag har inte en aning om vart boken är på väg. Jag vet bara att detta är sista boken i serien och att det därför kommer att sluta på något mer definitivt sätt. Den sämsta boken i serien. Cool detalj att Kurt Wallandet vid Ystadspolisen utreder mordet på Hamiltons mamma. Thomas Bolme läser in boken med sin sedvanliga bravur. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:39 | |
| I hennes majestäts tjänst Ett antal kufiska mord sker i Storbritannien där några ingenjörer dör i klumpigt arrangerade självmord. På grund av brittiska lagar kan MI6 själva inte göra de insatser som är nödvändiga utan tar hjälp av Svensk underrättelsetjänst – dvs. Hamilton och hans gäng. Samtidigt sker saker i både Saudarabien och Sibirien som kräver Hamiltons uppmärksamhet. Samtidigt som Sicilianska maffian blir mer och mer närgående. Rörig bok med väldigt många parallella trådar som berättas. Tonen är löjligt raljerande gentemot britter, räknenissar, rika samt könskvoterade kvinnor. Detta blir en allt för stor ingrediens och gör historien bitvis förrödande platt och dryg. Thomas Bolme fortsätter vara en av Sveriges bästa ljudboksinläsare. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:39 | |
| Snabba cash Spännande och trovärdig berättelse om Stockholms undre värld och knarkträsk. Latinokillen Jorge flyr från anstalten öståker för att ta revasch och bli kung. JW, en medelsvensson kille som lever dubbelliv och hänger med jetsetbratsen på Stureplan, halkar in på knarkhandel. Från två olika håll får man följa hur stan styrs av Juggemaffian. Hänsynslösa män som håller hedern högt enligt ett kodex som skapats i kriget i före detta jugoslavien. Jens Lapidius verkar ha en stor insyn i både den kriminella undre världen samt jetsetvärlden. Båda världarna framstår, för en oinvigd, som mycket trovärdiga och autentiska. Utöver det är spänningen på topp genom hela boken och trots all hänsynslöshet och kyla lyckas Jens få läsaren att känna med även den mest hårdnackade och grymma juggemördaren. Morgan Alling läser in boken på ett imponerande sätt. På samma sätt som Jens gestaltar brats, latinos, jugoslaver och nyhetsuppläsare ger Morgan dem röster. Han växlar fram och tillbaks mellan olika dialekter och slangvarianter utan att det känns det minsta onaturligt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:39 | |
| Prickskytten (One Shot) Spännande idé med en man som står anklagad för mord på fem personer med en bevisning så övertygande att till och med bokens huvudperson och hjälte är helt övertygad om mannens skuld. Idén förvaltas med god behållning men i övrigt presenterar inte boken något utöver medel. Efter två böcker av Lee Child känner jag mig nöjd och har inte mycket mer att säga om hans författarskap än att han utöver böckernas dussinhjälte har ett register av i förhållande nyanserade och starka kvinnokaraktärer. Magnus Rosman som läst in romanen vill uppenbarligen ha en djupare och mer skrovlig röst än han egentligen har. Alla kvinnors repliker läser han med en röst som nog ligger nära hans normala, men så fort det är män - och framförallt bokens hjälpte - blir rösten så djup och skrovlig att den inte riktigt håller. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:40 | |
| Livvakten (Without Fail) Spänningsroman utan några större överraskningar. Lee Child förefaller ha full koll på vapen, hur de fungerar och hur folk som handskas med vapen beter sig. Han verkar inte ha någon djupare insikt i människors känsloliv, men försöker heller inte skriva om det heller. Hans karaktärer är alla kärva och hårda. Karaktärerna har historia, men pratar inte om den. Ett vist val av en författare som känner sina styrkor och sina svagheter. God spänningsunderhållning. Peter Andersson gör ett bra jobb som inläsare. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:40 | |
| Ingenmansland Alternativ verklighet med politiker vi känner igen, men där Carl Hamilton har en särställning som internationellt känd hjälte med ett jäkla flyt. God underhållning med ett visst moraliskt tema kring vilka dåd man är redo att göra för det "stora goda". Några smugglare på sibiriska tundran försöker få ut ett kärnvapen från det sammanfallande Sovjetunionen. Hamilton får inte bara i uppdrag att stoppa smugglarna – nej, det räcker inte ens med att döda dem, utan de ska även förinta deras kvarlevor så att inga bevis finns att de ens funnits. Situationen leder tydligt tankarna till förintelsens bränningar av judar och de känslor som Hamilton och de andra i efterhand kämpar med är i viss mån intressant. De räddar världsfreden och motiverar sina handlingar med detta. Men på vilket sätt skiljer de sig från de soldater i nazityskland som jobbade i förintelselägerna. De ansåg också att de jobbade för en bättre värld och att de följde order. Rent konkret hade det kunnat räcka med att stoppa smugglarna och ställa dem inför rätta för att rädda världsfreden. Men nu fick de andra order som anses helt nödvändiga när de genomförs, men som blir fullständigt meningslösa när Rysslands nytillträdde president offentliggör allt en månad senare som ett politiskt drag. GPS var en sådan cool och hightec pryl vid denna tid att J.G i boken känner sig tvungen att berätta ingående vad det är och hur det fungerar. Coolt 1992, nördigt att anse det coolt 2010. En påminnelse om hur mycket böcker som fokuserar på en vis tid åldras. Samtidigt blir det ett intressant tidsdokument. Thomas Bolme är Jan Guillous mesta inläsare och tillhör – enligt mig – en av Sveriges bästa ljudboksinläsare. Även denna gång gör han en alldeles utmärkt inläsning. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:40 | |
| Den enda segern Den enda segern är en direkt fortsättning på Ingenmansland och när de gjorde filmatisering slogs dessa två böcker samman. Kärnvapensmugglingen på sibiriska tundran var bara en skenmanöver medan en annan transport gick i lastbil via Sverige. Nu handlar det om att spåra upp lastbilens slutdestination och ta reda på vem som köpt bomben, för att sedan sätta ihop en styrka som ska åka ditt och förstöra den. Med ett internationellt stort förtroende, goda kontakter och neutraliteten i ryggen faller det på Hamilton att sköta detta. Samtidigt börjar det röra på sig nere i Sicilien och den maffia som Hamilton gjorde livet surt för i Vendetta, söker nu hämnd. Fortfarande god underhållning, men Hamilton börjar gå på tomgång. Detta är nog något författaren är medveten om själv varför den Sicilianska maffian blir mer och mer närvarande och sätter spik efter spik i den kista där hel Hamiltons liv ska begravas – utom själva Hamilton då. Thomas Bolme läser in och gör som vanligt ett utmärkt jobb med detta. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:40 | |
| Undantaget Boken utspelar sig på Danskt centrum för infomration omfolkmord - en liten arbetsplats med internationellt anseende. Iben är nyss hemkommen från ett gisslandrama i Afrika och Malene kämpar med sig gikt - de är bästa vänner. Men på kontoret har vi även den lite äldre Camilla och den nyligen anställde sekreteraren Anne-Lise. Anne-Lise försöker på alla sätt komma med i gemenskapen men ignoreras. Det kanske inte är med direkt avsikt till en början, men när Anne-Lise tar illa vid sig och till slut säger till om det - då börjar riktig mobbning. Denna bok andas stor kännedom om och insikter i förintelsens processer. Och inte bara Förintelsen, utan alla folkmord under 1900-talet. Att spegla dessa i det lilla kontorslandskapet är ett genialiskt drag som visar oss att förintelsens processer inte behöver handla om fysisk slakt av människor. Förintelsens processer handlar om att förändra en människas syn på sig själv och sin omgivning så att denna i stort sett förintar sig själv. Detta är en mycket välskriven och insiktsfull bok som tyvärr drar den dramaturgiska penseln ett par varv för mycket - vilket fråntar den intressanta huvudidén sin styrka. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:41 | |
| Paganinikontraktet Några märkliga självmord, som snart visar sig vara mord, är uppstarten för Joona Linnas nya fall. När man kopplar samman morden hittar man en röd tråd som slutar vid ett fotografi med några människor på: människor som alla är internationella politiker och vapenhandlare. Egentligen inget konstigt - bortsett från att någon mördat flera människor för att hindra fotot att spridas. En klar förbättring från debutboken Hypnotisören. Här hittade jag karaktärer som jag brydde mig om med konflikter som, även om de var udda, kändes trovärdiga. Storyn var egentligen överdrivet fantastisk, men även den köpte jag på ett sätt som jag inte alls gjorde i förra boken. Framförallt innehåller Paganinikontraktet en samhällskritik som leder mina tankar till förre ärkebiskopen K.G Hammars livslånga kamp mot internationell vapenhandel där Sverige är en av världens tio största exportörer. Större än Kina! Det är grunden till bokens konflikt och även temats patos. Det känns att boken är skriven med syfte att förmedla något och inte bara använda världens vapenhandel som en plattform för att berätta en spännande historia. Paganninikontraktet vill berätta något mer. Jonas Malmsjö läser in boken med full tillfredställelse. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:41 | |
| Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann Ramberättelsen med den åldrige Allan som med vänner drar runt med en fem tons elefant i Smålandstrakten är likvärdig med en bättre Arto Paasillina. Men episoderna som går igenom Allans 100 åriga och märkvärdiga liv är på en nivå som Paasillina aldrig kommer upp i. Boken börjar lite småputtrigt. Som om skrivet av en pensionär som saknar sin Bo Baldersson och i hans anda försöker skriva en historia om hur tokigt det kan gå i ett samhälle när en åldrig yrar i väg. Men snabbt får jag ångra mina småsarkastiska tankar då detta är en berättelse som bara växer och växer och efter 100 år av äventyr har Allan hunnit med att ändra världshistorien på betydande sätt ett antal gånger i sina möten med Harry S. Truman, Stalin, Mao Tse Tung, Richard Nixon, Tage Erlander osv. Han var den egentliga hjärnan bakom atombomben och råkade prata bredvid mun åt både väst och öst. Han korsade Himalya, satt fem år i Gulag och hade 15 års semester på Balhi. Trots en osannolik historia kan jag inte låta bli att tycka om den på samma sätt som jag tyckte om Forrest Gump. Med lite källgranskning kan man nog forska fram att Allan inte kan ha varit på den och den platsen och mött den och den personen då och haft det och det samtalet - men det är tillräckligt troligt för att det skulle kunnat varit så (även om det vore otroligt om det var så). Det skulle säkert gå att hitta bevis mot precis varenda punkt i historien. Men varför förstöra ett sådant nöje. Björn Granath gör inte bara ett bra jobb med inläsningen av denna bok utan den blev till och med utnämnd till årets ljudboksupplevelse 2009. Och välförtjänt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:41 | |
| Lilla stjärna Svensktoppsartisten Lennart hittar ett spädbarn nedgrävt skogen. Hennes overkligt klara och vackra skrik får honom att ta hem henne i stället för att ta henne till myndigheterna. Tillsammans med sin hustru Laila uppfostrar han henne i musikens värld och ignorerar att flickans sångröst inte är det enda som är mycket, mycket annorlunda med henne. Samtidigt växer en annan flicka upp. Om än inte lika udda så väldigt alinierad från samhället. Inte förrän dessa två flickor i tonåren möter varandra känner de att de hittar hem, med fasansfulla konsekvenser. John Ajvide Lindqvist visar igen att han är Sveriges mest lysande författare just nu. Hans beskrivningar av en av huvudpersonernas upplevelse av ångest är den mest intensiva och inkännande beskrivning jag läst. Bara det skulle generera högsta betyg. Men denna bok innehåller så mycket mer än stor och empatisk människokännedom. Här finns ett driv som gör att varje minut av boken känns intensiv och engagerande. John Ajvide har gett oss en lång rad av märkliga karaktärer som alla känns helt äkta. De gör udda saker, men de känns som logiska konsekvenser och full trovärdiga. Lilla Stjärna håller lika hög, om inte högre, kvalité än tidigare böcker. Och det vill inte säga lite. John Ajvide Lindqvist läser själv in boken och har blivit lite smidigare än förra boken. Nu har han blivit så pass rutinerad och bra på det att man kan njuta av de fördelar det ändå innebär när en författare läser och framför sitt eget verk. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-06 23:42 | |
| Den tomma stolen Lincoln Ryme och Emilia Sax besöker ett sjukhus i södern inför Lincolns stundande, riskfyllda operation som kanske ger honom en del rörlighet åter. De har knappt hunnit dit innan en lokal cheriff dyker upp och ber Lincoln om hjälp med ett fall. Den unge Gareth - kallad "The Bug Boy" (Insektspojken i Svensk översättning) har kidnappat två unga kvinnor och man behöver hjälp att hitta dom snabbt innan den kriminellt belastade - och till synes psykopatiska - Gareth dödar dem. Lincoln tar motvilligt uppdraget och börjar snabbt jakten och tar hjälp av den tekniska bevisningen som finns tillgänglig. Till sin hjälp har han som vanligt sin partner (i jobb såsom i privatlivet) Emilia Sax. Den tekniska bevisningen pekar enträget åt ett håll, men Emilia börjar tvivla. Det äår något som inte stämmermed enstöringen Gareth. Trots all teknisk bevisning har hon en känsla som pekar henne åt ett annat håll... Deaver är oklanderligt lysande i att bygga upp en smart historia kring kriminalteknik. Han har också skapat två intressanta karakäter i Lincoln och Emilie. Men efter det tar det stopp i god läsupplevelse. Karaktärernas repliker är genomgående styltiga, humorn som sig bör finns med är enbart töntig och krystad och övriga karaktärer är ett galleri av fördomsfullt ihoppåtade klichéer. Deaver har skrivit bättre och mer intressant. I denna bok trängs fördomar om allt från psykopater till ungdomar. Deaver lägger mycket tid på att försöka förklara hur en tonåring kan känna sig och må och jag blir bara övertygad om att Deaver inte har en aning om hur en tonåring kan känna sig och må. Kanske är jag extra kritisk till sådana gestaltningar just nu då jag innan denna bok läste John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna - där jag läst den mest träffsäkra gestaltning av ungdomlig ångest och förtvivlan. Att sedan gå vidare till detta känns mossigt och stelt. Kanske orättvist - men ganska belysande. Beskrivningar av folks känslor är inte Deavers starka sida - även om han försöker. Gösta Grevilius känns mer än lovligt mossig i sin inläsning. Hans röst och stil känner jag skulle passa bättre att läsa upp sjörapporter i radio på 60-talet än att läsa in en modern, amerikansk kriminalroman. Han gör en stelbenta och småtöntigt gestaltade bokkaraktärer - via en stelbent och småtöntig översättning - än mer stelbenta och småtöntiga. För att lyfta denna bok skulle det behövas en mer flexibel och intensiv inläsare. | |
