Spelrum
| Giraffen | 48 |
| Krokodilen | 2 |
| Elefanten | 2 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 31 |
| Inloggade | 83 |
Mobilspel
| Pågående | 21 094 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:16 | |
 | Skriva historia (Making History) ”Vad hade hänt om…” är en mycket kittlande fras när man ska berätta en historia. Vi vet hur det gick – men vad hade hänt om… I ”Skriva historia” ställer Stephen Fry upp frågan: ”Vad hade hänt om… Hitler aldrig blivit född”. En intressant storytes, och den förvaltar Fry på ett mycket bra sätt. Med gedigen kunskap om första och andra världskrigets politiska strömningar har han ordentligt på fötterna när han börjar fabulera om hur världen och världshistorien sett ut minus Hitler. Utöver det är Fry en utmärkt författare och en erkänd komiker som lyckas förena sina två tallanger på ett sätt att allt som strömmar ur hans penna blir litteraturknark. Man måste läsa det. Det enda jag har svårt att helt ta till mig i ”Skriva historia” är Frys märkliga idé att återge vissa delar av boken i form av filmmanus i stället för vanlig prosa. Jag har försökt förstå varför detta grepp är nödvändigt för att berätta historien optimalt, men inte lyckats. Tvärtom känner jag att distansen ökar och angelägenheten minskar. Dock inte på långa vägar så mycket att helheten rubbas. För den älskar jag. Det är en bra och engagerande historia med en levande och rapp dialog. ”Skriva historia” satte fart på min fantasi så att den fortsatte snurra lång efter jag läst klart. Jag kan fortfarande gå och tänka: ”Men om det och det aldrig hade hänt – hur hade världen sett ut då?” Möjligheterna är oändliga. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:17 | |
| Pride and Prejudice Elisabeth är en syster bland fem i en medelklassfamilj på den engelska landsbygden. Mamman är en hysterisk kvinna vars enda mål är att döttrarna ska gifta sig prestigefullt. Fadern vill å andra sidan att de ska vara raka, ärliga och följa sitt hjärta. Till den lilla byn flyttar den rike Mr Bingley som Elisabeths mamma självklart vill att någon av hennes döttrar ska gifta sig med. Mr Bingleys gode vän Mr Darcy är också ett kap om än allmänt sedd som mycket otrevlig och tvär. Härmed startar en lång räcka med händelser där Elisabeths syster Jane tuttas ihop med Mr Bingley och Elisabeth med Mr Darcey. Och som titeln antyder sker en massa komplikationer och omvägar till kärleken då stolthet och fördom ställer sig i vägen. Jag har sett ett par av Austens böcker filmatiserade, ”Emma” och ”Förnuft och känsla” och minns dessa som kvicka, passionerade, humoristiska och romantiska. "Pride and Prejudice" har jag dock inte sett som film, men som bok var min upplevelse den motsatta till den bild jag tidigare hade av Austens böcker. "Pride and Prejudice" var rörig, pratig, tråkig, tillkrånglad, ytlig och seg. För många omständiga dialoger, oändligt ointressanta intriger och relationer som jag inte trodde på och inte brydde mig om. Jag är inte det minsta sugen att läsa vidare böcker av Jane Austen. Denna bok får en etta i betyg. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:19 | |
| Änglar och demoner (Angels and Demons) I ”Änglar och demoner” möter vi för första gången Robert Langdon, bland annat specialist på illuminate. För denna mystiska sammanslutning har tydligen varit inblandade i ett bestialiskt mord samt stöld av ett nytt sorts sprängämne som planterats någonstans i vatikanen mitt under pågående påveval. Samtidigt har de fyra favoriterna till påvestolen blivit kidnappade och ska efter en speciell ordning avrättas i olika kyrkor i Rom – platser som alla är kopplade till 1600 –talets illuminate. Genom att gräva i gamla arkiv och använda sin enastående gåtlösarförmåga tar sig Langdon från plats till plats i en gastkramande jakt med klockan. Bla, bla, bla, osv. osv. Detta är ingen bra bok. Den har ett hyfsat upplägg – vilket är nära på identiskt med DaVinci koden och Browns övriga böcker. Så redan där har enda behållningen med boken gjorts helt meningslös. Utöver det är karaktärerna tråkiga platitydvarelser, replikerna platta och wanabekomiska och samtliga känslor påklistrade onödvändigheter. Slutet är en kaskad av känslor jag inte bryr mig om i ett handlingsförlopp jag inte tror på. De sista raderna är en pinsam plåga som jag lider mig igenom, personligt förolämpad över att Dan Brown vågar slösa min tid på ett så oansvarigt sätt. Johan Rabeus skulle kunna vara en bra inläsare. Han har skolningen, känslan och en behaglig röst. Dock har han valt att förstöra dessa goda förutsättningar med att ta varje tillfälle till agerande känsloutspel samt påfrestande brytningar på tyska, franska och italienska. Något som gör att karaktärer, som redan kämpar för att bli tagna på allvar, helt förlorar sin chans att bli det. Karaktären Maximilian Kohler blir i Johan Rabeus händer en väsande, hostande Dr Strangegloveliknande karaktär som bara blir komisk och påfrestande. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:22 | |
| Pride and Prejudice and Zombies: Now with Ultraviolent Zombie Mayhem! Elisabeth är en syster bland fem i en medelklassfamilj på den engelska landsbygden. Mamman är en hysterisk kvinna vars enda mål är att döttrarna ska gifta sig prestigefullt och sluta ödsla sin tid i dojon och slakta zombies. Fadern vill å andra sidan att de ska vara raka, ärliga, följa sitt hjärta och förädla sin färdighet i dödandets konst. Till den lilla byn flyttar den rike Mr Bingley som Elisabeths mamma självklart vill att någon av hennes döttrar ska gifta sig med. Mr Bingleys gode vän Mr Darcy är också ett kap om än allmänt sedd som mycket otrevlig och tvär – dock mycket bevandrad i dödandets konst. Härmed startar en lång räcka med händelser där Elisabeths syster Jane tuttas ihop med Mr Bingley och Elisabeth med Mr Darcey – med korta avbrott av massiv slakt av odöda zombies. Och som titeln antyder sker en massa komplikationer och omvägar till kärleken då stolthet och fördom ställer sig i vägen samt våldsamma indicier där både människor och zombies stryker med så lemmar och blod yr. När jag läste och recenserade "Pride and Prejudice" skrev jag att den var rörig, pratig, tråkig, tillkrånglad, ytlig och seg. Hade för många omständiga dialoger, oändligt ointressanta intriger och relationer som jag inte trodde på och inte brydde mig om. "Pride and Prejudice and zombies" är i stort sett samma bok, bara med den skillnaden att Jane Austens sentida medförfattare Seth Grahame-Smith lagt till en rad våldsamma zombieslaktarscener, ett par slagsmålscener med ninjas samt massor av referenser till en värld i våldet på en epedemi som förvandlar smittade människor till zombies. Boken är fortfarande rörig, pratig och tillkrånglad. Dock inte lika tråkig och seg – och definitivt inte ytlig. Med zombietemat i bakgrunden blir det plötsligt förståeligt varför alla dessa ytliga relationer och göromål är så viktiga. Världen håller på att falla i bitar. Vardagen är bräcklig och hotas hela tiden av dödliga och förödande zombiatacker. När man läser berättelser av överlevande efter förintelsen återkommer hela tiden episoder av ytliga vardagligheter. I getton och i koncentrationsläger. Undervisning av barnen fortsätter, giftermål genomförs, högtider firas. Människans behov av trygghet och sammanhang manifesteras i dessa ytliga vardagligheter. Och plötsligt ser man varför detta är livsviktigt för människorna i "Pride and Prejudice and zombies". Men det är fortfarande ingen rolig och bra bok. Lite roligare. Lite bättre. "Pride and Prejudice" gav jag en etta. Denna bok får en trea. Ljudboken är inläst av Katherine Kellgren som läser på en överklassbrittiska som passar väl in i sammanhanget. Dock har hon en tendens, som allt för många har, att ge efter för lusten att gestalta. En karaktär som långsamt håller på att förvandlas till zombie får en ytterst irriterande och överdriven röst, som en nidbild av en förståndshandikappad. Och den elaka modern till Mr Darcey har en överklassbrittiska så överdriven att det bara blir outhärdligt jobbigt att lyssna på. Men detta är överlag ändå en godkänd inläsning. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:23 | |
| Olycksfågeln Poliserna i Tanumshede drabbas av ond bråd död. En olycka med dödlig utgång ser först ut som en tragisk händelse utan illvilligt uppsåt. Men polisen anar oråd och ett minne från ett samtal med en kollega från ett annat distrikt får dem att fortsätta utreda. Det de finner är chockerande - en seriemördare har alldeles för länge fått härja ostört, utan att någon misstänkt något. Någon har arrangerat mord som olyckor, men har vid varje mord medvetet lämnat ett tydligt spår, som ingen upptäckt förrän nu. Morden har ägt rum i helt olika geografiska områden i Sverige, men det finns ett mönster vars lösning kommer att chockera honom och de övriga poliserna!Camilla Läckbergs fjärde spänningsroman som ljudbok. Det som först ser ut som en singelolycka på grund av en gravt berusad förare visar sig snart vara ett mord. Och ett mord med en rad likartade förgångare i hela Sverige de senaste 20 åren. Poliserna i Tanumshede har plötsligt fått en seriemördare på halsen och Martin med koleger får fullt upp att reda upp trådarna. Samtidigt startar dokusåpan "Fucking Tanumshede" med ett hopskrap av dokusåpakändisar, påhejade av kommunfullmäktiges ordförande som vill sätta Tanumshede på Sverigekartan till varje pris. När det plötsligt sker ett mord bland deltagtarna i såpan börjar Tanumshedes poliskår gå på knäna. Samtidigt fortsätter Ericas vardag med en syster som krupit in i sig själv efter att blivit tvungen att döda sin ex-man i självförsvar. Samtidigt som hon försöker ta hand om hennes två barn och sitt eget. Nästan inget stöd har hon av sin man Martin som helt slukas upp av mordhärvan i samhället och till råga på allt ska de gifta sig om sex veckor. Vem orkar med det? "Olyksfågeln" är fjärde boken i serien om Martin och Erica och deras liv i Fjällbacka/Tanumshede. Jag har läst de två första samt Tyskungen tidigare och detta är utan tvekan den sämsta. Läckberg har en förkärlek för mordhistorier som har sitt ursprung i det förgångna och måste rotas fram ur gamla arkiv och mörka skrymsel ur misstänktas tankar. Det har fungerat ok tidigare trots att det i längden är ganska tjatigt. Det är ändå inte därför böckerna är läsvärda (utan snarare på grund av att man engagerar sig i huvudkaraktärernas liv och leverne). Även här är en gammal händelse ursprunget till allt ont. Men denna gång kryddat med en dokusåpasoppa med icke trovärdiga karaktärer. Det ska väl ses som någon sort kritik mot företeelsen - men bortsett från tjejen med självskadebeteende tror jag inte på någon av karaktärerna. Jag tror inte på invandrarkillen - som erkänner sin homosexualitet och försöker göra upp med sina föräldrars krav - eller Barbie som egentligen är ganska smart eller RöjarUlf som bara är en neanderthalare med spritflaska i handen. Mordhistorien bjuder heller inte på någon nämnvärd trovärdighet. Hela boken känns ihopkrystad för det var dax att skriva en uppföljare och slutar i en kliffhanger till den betydligt bättre "Tyskungen". Katarina Ewerlöf läser in denna bok och är behagligt rutinerad men något för glad i att gestalta karaktärerna. | |
| Shylster | 2011-08-07 00:24 | |
 | Alien? du läser onormalt snabbt ^^ | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:25 | |
| The Island of Doctor Moreau (The Island of Doctor Moreau ) Överklassmannen Edward Prendick är ensam överlevande efter ett skeppsbrott. Han hamnar på en ö bebodd av två vetenskapsmän och en befolkning som är minst sagt annorlunda. Deras kroppsproportioner är helt fel, deras intelligens är ytterst begränsad, deras beteende asocialt och omänskligt. De är ytterst fula och märkligt behårade. De två vetenskapsmännen Doktor Moreau och Montgomery bedriver någon sorts av forskning som Prendick bit för bit, och med stor fasa, börjar inse vad den går ut på. ”The Island of Doctor Moreau” skrevs 1886 och lyfter fram problematiken med människan som försöker bli Gud och faran med detta. Wells var långt före sin tid, men insåg redan då denna problematik som idag är ytterst aktuell när människan verkligen har förmågan att bygga liv. Vilket rätt har vi? Vad händer när vi inser att vi leker med krafter som övergår vår förmåga. Bokens grundidé skapar etiska frågeställningar som är oerhört intressanta och föder många tankar och vidare idéer. Tyvärr tycker jag att Wells har utnyttjat denna grundidé på ett mycket magert sätt. Bortsett från ett par dialoger kring etik mellan huvudpersonen och Dr Moreau är boken i inte mycket mer än en platt äventyrs- och spänningsroman. Den är även ganska tunn i sitt omfång. På slutänden blir boken en ganska ointressant läsupplevelse trots en fantastisk grundidé. Boken lästes in på engelska av Jonathan Kent. Och även om detta är en inläsare med både förförisk röst och charmerande brittisk dialekt, tyckte jag inte vidare bra om hans sätt att ge de olika varelserna i boken tillgjorda röster som säkert var menade att understryka deras karaktärer, men bara blev till fåniga parodier. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:28 | |
| Isprinsessan Fjällbaka i Bohuslän har inte haft ett mord på väldigt många år. Plötsligt är det uppenbart att den unga kvinnan Alexandras plötsliga bortgång omöjligt kan vara ett självmord – utan ett mord. På Fjällbackas polisstation läggs en högre växel in och polischefen Bertil Mellberg – förvisad från Göteborgspolisen – driver på sin lilla stab för att lösa mordet. Den ambitiösa polisen Patrik är en av dem som ligger i för att lösa fallet samtidigt som han återfinner sin ungdomskärlek, författarinnan Erica Falck, som också råkar vara barndomsvän med offret. Tillsammans finner de både kärleken och gamla förborgade hemligheter. Isprinsessan är den första av Camilla Läckbergs deckare om polisen Patrik Hedström och författarinnan Ericka Falck i den lilla sömniga turistorten Fjällbacka. Det mest drivande i Läckbergs deckare är faktiskt inte själva morden och intrigerna – efter att ha läst bara ett par böcker ser jag redan ett ganska tydligt mönster som upprepar sig: för många år sedan skedde ohyggligt dåd, människor som lever idag vill till varje pris behålla hemligheten dold och är till och med redo att mörda för detta. Hade det bara varit intrig och inget mer hade jag mycket snabbt tröttnat och gett upp att läsa dessa böcker. Men i stället läser jag vidare med stort nöje, för karaktärerna är gripande, levande och berörande. Erica förlorar sina föräldrar och försöker hantera det, hon har en syster vars man misshandlar henne, hon blir kär i en ungdomskärlek, hennes gamla vän hade hemligheter som hon inte kände till. Och på polisstationen finns den grisige polischefen, den arbetströtte nästanpensionären, den nybakade polismannen och sekreteraren som egentligen har koll på allt. Personer som så lätt skulle kunnat bli platta karaktärer, men som Läckberg blåser liv i med unika detaljer. Camilla Läckberg är en bra författare som säkert skulle kunnat skriva bra och berörande böcker oavsett vilken genre hon valt att verka i. Boken lästes in av Katarina Ewerlöf så bra som man bara kan vilja. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:28 | |
| Predikanten Vi är tillbaks i Fjällbacka ett och ett halvt år efter förra boken. Erica och Patrik är ett etablerat par som nu mer bor ihop i Ericas föräldrahem. Erica är med barn och det är högsommar. Allting verkar ganska bra, bortsett från jobbiga släktingar och vänner som våldgästar och ett mord som plötsligt inträffar. Otroligt nog lämnar polischefen Bertil Mellberg över ansvaret för fallet på Patrik som kastar sig in i att undersöka vem den nakna mördade kvinnan är som en tidig morgon återfanns i en skreva utanför Fjällbacka. Och även vilka de två skeletten tillhörde som återfanns under den mördade kvinnan. Med Ericas oombedda hjälp börjar det grävas i händelser från slutet av 70-talet och en hemsk mordkedja nystas upp. Läckberg fortsätter elegant och berörande berätta om sina karaktärer i Fjällbacka. De utvecklas och lever och jag bryr mig och vill veta hur det går. Och bredvid pågår en mordutredning med tillbakablickar och mörka hemligheter. Efter tre böcker efter samma mönster (jag läste Tyskungen före jag började läsa serien från början) börjar jag längta efter ett annat upplägg. Det är fortfarande inte på grund av deckarintrigen som jag läser böckerna, men lite variation hade ändå varit kul. Nu är det åter upplägget att mord som sker idag är kopplade till hemskheter som skedde förr. Boken är inläst av Eva Röse som gör detta mycket bra. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:29 | |
| Den förlorade symbolen (The lost symbol) Robert Langdon blir av sin gode vän David Salomon inbjuden att hålla ett föredrag i självaste Capitolium i Washington. Men när han kommer dit finner han vare sig sin vän eller en föredragspublik. I stället hittar han en avhuggen hand, tatuerad med mystiska och uråldriga symboler. På nolltid är både Capitoliums vaktstyrka samt CIAs säkerhetsschef på plats, och Robert Langdom tvingas samarbeta med både lagen och den galning som kidnappat hans vän, huggit av dennes hand och nu kräver att Langdon ska använda sina kunskaper för att lösa Frimurarnas äldsta mysterium och avslöja en portal till gränslösa kunskaper. Den förlorade symbolen är den tredje boken i serien med symbolexperten Robert Langdon. Änglar och Demon och DaVincikoden har tidigare blivit filmade med Tom Hanks i huvudrollen – och det dröjer säkerligen inte länge innan även denna bok blivit film. Men av dessa tre är det bara DaVincikoden som är värd någon uppmärksamhet. Den förlorade symbolen har i likhet med Änglar och Demoner en lång rad av brister som ganska snart gör läsandet outhärdligt. Karaktärerna saknar trovärdighet och konsekvens, replikerna är styltiga och pratiga, känslobeskrivningarna är klyschiga och pinsamma. Storyn är för fantastisk och på slutänden platt. Och så vidare. Dock har boken ett par behållningar i de idéer och tankar som diskuteras på ett par ställen i boken. Exempelvis finner jag en diskussion om huruvida människan har en förmåga att skilja på rätt och fel som är inbyggd i vårt DNA – att det finns faktiska sanningar. Det är stundtals även intressant med resonemang om hur äldre vetenskap och religiösa trosföreställningar under lång tid förkastats av modern vetenskap – men på senare år börjat ses i ett annat ljus. Att både koranen, bibeln och andra uråldriga texter har beskrivningar som antyder att det fanns kunskaper på den tiden som vi inte trodde de hade. Intressant att fundera kring, men inte paketerad i detta format av billig mystikaction. Överlag är boken ”bla bla bla” och handlingen ”pfh”. Jonas Malmsjö har en alldeles utmärkt röst för ljudboksinläsning och gör ett bra jobb med detta. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:30 | |
| Tarzans tårar Mariana: ensamstående tvåbarnsmor med en halvtidsanställning som vikarierande bildlärare. Hankar sig fram i en knaper tillvaro med fantasi och tålamod. Väntar varje dag på att hennes man Micke ska höra av sig efter att ha varit försvunnen i en schizofren psykos i två år. Janne: småborgarson som byggt dataföretag från grunden och sedan sålt för mångmiljonbelopp. Lever jetsetliv och har bryderier om hur han ska göra av med alla sina pengar. Dessa två stöter bokstavligt talat ihop när Mariana svingar en gunga med son rakt på Jannes RayBanglasögonförsedda huvud på semesterort vid havet. Senare samma kväll har de ett one-night stand på en skogsstig – för att sedan aldrig mer ses. Tror de. Givetvis ses de igen. Ödet för dem samman gång på gång, tills de båda inser att de har en koppling till varandra som de inte förstår. De har så fundamentalt olika utgångspunkter men dras ändå mot varandra. Men det är inte förälskelse. Trots umgänge och sex är Mariana i anden trogen sin Micke som kan komma tillbaks vilken dag som helst. Och Janne kan inte bestämma sig för om han blir mest irriterad på Marianas ungar eller det faktum att hon konsekvent hindrar honom från att hjälpa henne ekonomiskt. Det är inte förälskelse – men någon sorts kärlek är det. De ska bara komma på vilken sort. ”Tartzans tårar” känns på många sätt som Mazettis mer uppmärksammade ”Grabben i graven bredvid”. Med en burlesk jargong berättas en från början dödsdömd kärlekshistoria. Men en komisk ton uppväger på intet sätt det faktum att det är djup tragik som går som ett svart stråk genom hela boken. Det hjälper liksom inte. Det är bara för sorgligt. När jag läser ”Tarzans tårar” börjar jag fundera på vad jag egentligen vill ha ut av en bok. Och det som denna bok saknar är en form av konklusion. En känsla av att något uträttats eller förändrats. Att en lärdom vunnits eller insikt nåtts. Att en eller flera av huvudpersonerna kommit in i ett nytt stadium av livet som de upplever som ett steg framåt. Så känns det inte här, vilket jag upplever som frustrerande. Tarzans tårar är lika otillfredställande som livet självt kan vara mellan varven – och jag känner inte att det är litteraturens uppgift att förse oss med den känslan. Det klarar livet självt bra. Katarina Mazetti läser själv in boken på bred dialekt. Något som i början känns avigt men där jag under läsningens gång känner att det är en tillgång för berättelsen. När hon vid ett tillfälle skiftar om och med gott resultat härmar en IT-konsulents skångelska (engelska med skånsk brytning) så förstår jag att hennes inläsning är medveten och kontrollerad och jag förstår hennes syfte och uppskattar detta val. | |
| Gunilla _ | 2011-08-07 00:32 | |
 | "Alien? du läser onormalt snabbt ^^" Och jag som bara imponerades över hans hysteriska skrivhastighet... | |
| Lill-IT | 2011-08-07 00:33 | |
 | Tar inte så lång stund att kopiera och klistra:) Han har skrivit dem innan.. tror jag bestämt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:33 | |
| De välvilliga (Les Bienveillantes) Max Auer var i stort sett med om allt. Han var med i nazisternas systematiserade pogromer i Baltikum i början av kriget, han var på Krim och förhandlade om bergsjudarnas vara eller icke vara, han var i Stalingrad när 6:e armen höll på att förintas, för att skriva rapport om moralen bland soldaterna, han förhandlade kring kostens nivåer i förintelselägerna samt för arbetskraftens bevarande vid dödsmarscherna västerut. Han var SS-officer och utförde pliktskyldig sina uppgifter. Han var tysk med franskt påbrå och stod på god fot med både Adolf Eichmann och Heinrich Himmler. Han var med överallt och gjorde allting och träffade till och med Hitler i bunkern ett par dagar före dennes självmord. ”De välvilliga” är en osannolik historia utspelat i ett osannolikt historisk skede. Ändå känns inte huvudpersonen Max Auer osannolik. Trots de grymheter han utför beskriver författaren Jonatan Littell sin huvudperson på ett sådant sätt att man stundtals tycker att han är både sympatisk, rättrådig och berättar sanningen för oss. Under bokens 900 sidor kommer jag ofta på mig själv med att tänka: ”I sammanhanget är han ju en riktigt sympatisk prick.” Och gång på gång går jag också i den fälla som Littell så skickligt arrangerat. Läsaren dras in i en sinnesstämning lik den som måste ha rått under 1930-talet och kunde förleda miljontals tyskar att rösta fram Hitler och vända sig bort när judarna började transporteras österut. En bra bit in i boken har jag blivit så indoktrinerad att jag slutar tänka: ”Men herregud vad känslokallt! Ser de verkligen inte att judarna är människor!” och jag börjar tänka. ”Ja vad bra agerat. Nu ser han till att judarna slipper lida så mycket före de dör. Vilken god handling.” Och jag kommer på mig med att tänka på judarnas förintelse som något självklart som måste ske. Diskussionen handlar inte om det är fel att förinta dem, utan att förinta dem på ett ohumant sätt. Det finns många riktigt bra böcker skrivna av överlevande från förintelsen; Primo Levis ”Är detta en människa”, Irmé Kartesz ”Mannen utan öde” och Victor Frankls ”Livet måste ha en mening” är några gedigna exempel. Men ingen av dessa kan – eller har ambitionen – att beskriva händelseförloppet ur någon annans vinkel än offrets. Och om vi söker svaret på frågorna: ”Hur kunde detta ske?” och ”Varför skedde detta? ”, så hittar vi inga svar. I ”De välvilliga” har Jonatan Littell berättat från förövarens synvinkel och om det över huvud taget finns svar på frågorna så kan de i mycket större utsträckning hittas här. Jonatan Littell är oerhört påläst om andra världskriget och förintelsen. Alla händelser han beskriver har skett, de flesta personer han gestaltar har existerat. På ett genialiskt sätt låter han sin huvudperson interagera i dessa historiska sammanhang för att ge oss en spegel som kan visa oss svar. Om jag frågar: ”Hur kunde det ske?” svarar boken mig: ”Vad då, märker du inte hur du själv börjar tänka annorlunda efter några hundra sidor?” Det är lätt och behagligt att identifiera sig med ett offer. Men ”De välvilliga” erbjuder 900 sidor av obehaglig identifikation med en förövare. Att Littell lyckats med det enorma konststycket gör honom till en mycket stor författare. Boken lästes in av Ove Ström som jag stött på flera gånger tidigare och aldrig tyckt om. Eftersom jag läste boken två gånger på raken fick jag stå ut med hans märkliga sätt att läsa in ljudböcker i sammanlagt 72 timmar. Påfrestande, men en utmaning som bleknar i skuggan av den bokens kvalité. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:35 | |
| Brott och straff Raskolnikov har bestämt sig för att begå ett mord. Han planerar det och gör det. Men det gick inte precis som han tänkt sig och den känsla han eftersträvade vägrar infinna sig. I stället blir han ångestfylld, paranoid och svårt sjuk. Mitt i allt detta anländer hans syster och mor till StPetersburg, en poliskommisarie kallar in honom på förhör men presenterar inga direkta misstankar. Till slut erkänner han sitt dåd för den prostituerade Sonja Marmeladovich, ett erkännande som oturligt nog hörs av någon i vars våld Raskolnikov inte vill vara i. Brott och straff är alla klassikers klassiker, och med all rätt. Dostojevskij är en mästare på de psykologiska detaljerna både i det lilla och det stora. Samtidigt fångar han den underliggande psykologin i den tidsanda som rådde i Ryssland och Europa på slutet av 1800-talet. Hela tanken om att ett brott - oavsett hur stort det är - kan rättfärdigas om idén bakom bara är tillräckligt stor och viktig, skapade ju ett ganska stort brott i Europa några decennium senare. Före jag läste "Brott och straff" trodde jag det var en tung, snårig och svårgenomtränglig bok, men tji fick jag. Det var som att läsa en spänningsroman med burleska mellanspel med Raskolnikovs bästa vän i olika dråpliga situationer. Samtidigt kan man göra hur många komplicerade analyser som helst av boken. Som en riktigt bra bok ska vara kan den läsas i flera lager. En spänningsroman med humoristiska och romantiska mellanspel är det enklaste. Men den fungerar även som en satir över tidsandan - som jag var inne på ovan. Vidare som en psykoanalytisk djupdykning i en människas sinne, i en tid då psykoanalysen ännu inte existerade. (Utifrån det perspektivet kan man se huvudpersonens dåd som en självbestraffning. Redan före boken börjar har han mått mycket dåligt, men han har inte förstått varför, och då begår han mordet för att på så sätt konstruera en orsak till att må så dåligt som han gör. Sedan efterkonstruerar han ett motiv till varför han begick mordet. Men motivet är endast förnuftsbaserat.) En tolkningsvariant som Elinleticia planterade i mig under läsningens gång handlar om kronologin. Berättelsen kan ses som den är; kronologiskt berättad och rakt fram. Eller så kan man tänka sig att den är okronologiskt framfödd ur huvudpersonens nevroser. En sådan tanke föder exempelvis idéen om att Raskolnikov kanske inte alls begått ett mord, utan bara fantiserar ihop skeendet i sin hjärna allt eftersom han får reda på ny fakta kring ett mord som någon annan begått. Men berättelsen presenteras då för oss i den ordning som Raskolnikov föreställer sig den. Detta är en tolkning som delvis antyds av en av karaktärerna i boken. Eftersom detta är en bok med så många lager, och så många tolkningsmöjligheter, är jag säker på att andra som läser den ser helt andra saker i den än jag har sett. Och när jag läser om den om några år, med nya tankar, kunskaper och livserfarenheter - kommer jag nog att få läsa en helt annan bok än jag nu recenserar. Per Myrberg läste in boken. Han har en helt fantastisk röst för ljudboksinläsning, men är lite för pigg på att dramatisera karaktärerna. Jag tänker mig att en del av hans småjud, hummanden och andra "levandegörande" trix inte står i boken, och för mig är det en av inläsarnas dödssynder. Men trots detta ror han flaggskeppet "Brott och straff" i hamn. | |
| Gunilla _ | 2011-08-07 00:37 | |
| "Tar inte så lång stund att kopiera och klistra:) Han har skrivit dem innan.. tror jag bestämt." Jag är nog benägen att hålla med dig Lill-IT :D | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:37 | |
| Stridens skönhet och sorg : första världskriget i 212 korta kapitel I krigets inledning levde en romantisk föreställning om hur detta krig skulle förändra allt - göra allt bättre. Folk jublade på gatorna när utbrottet kom. Vissa fortsatte hylla kriget genom alla dess fyra år, andra började snart förbanna det och en och annan blev nedbruten och vansinnig. Genom 19 olika personers ögon hjälper Engqvist oss att betrakta första världskriget. Det är 19 helt olika människor från olika samhällsgrupper, olika länder och olika krigsplaceringar: skyttegravarna, stilla havet, Baltikum, fältsjukhuset. Vissa kommer in sent i kriget, andra försvinner snabbt ut - stupade. Men hela tiden fortsätter kriget. Engqvist har varit oerhört ambitiös med sin bok. Att försöka skapa en 3-dimensionell bild av ett helt världskrig kräver en mastodontisk litterär insats. Men är det någon som borde klara det så är det Engqvist. Jag är dock kluven till om han verkligen har lyckats med det. Visserligen fasar han elegant in och ut huvudpersonerna så vi aldrig följer fler åt gången än man kan hålla reda på - men fortfarande är det fler än man riktigt orkar engagera sig i. Vissa personer lär man känna lite grann - men ingen känns riktigt angelägen. Och då blir allt bara en personbaserad fond att hänga upp ett historiskt skeende på. Vilket på slutänden gör Engqvists små fotnoter till det mest intressanta i boken. Och ärligt talat blev jag mer engagerad av att läsa om taggtrådens livsöde än om personerna. Boken var lite för splittrad, lite för torftig, lite för ointressant och relativt informativ. Lagom givande läsning, men en blek bok i jämförelse med Engqvists tidigare verk. Harald Leander läser in boken och gör detta på ett utmärkt sätt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:37 | |
| Hypnotisören För 10 är sedan lovade Erik Maria Bark sig själv att han aldrig skulle hypnotisera någon igen. Han ansågs som en av världens bästa hypnosterapeuter, men något hände som skapade skandal och puttade ut honom i kylan. Och efter det - löftet. Men när polis, Joona Liina, och överläkaren på Karolinska institutet övertygar honom att hypnos är enda sättet att rädda livet på en brännskadad pojkes syster gör han ett undantag. Och då börjar saker hända. Eriks son försvinner och unga pojkar med pokemonnamn och avhuggna nästippar börjar agera psykopatiskt i förorterna. Lars Keppler är en hysteriskt upphausad inkognitoförfattare som har sålt bokrättigheter till ett tjog olika länder innan första boken ens var publicerad. Kepler spås från flera håll (av exempelvis "Svensk bokhandel" och givetvis Bonniers) bli nästa Svenska deckarexport efter Stiegh Larsson... Man bör inte ta in sådana aspekter i läsningen, och trots stor besvikelse ska jag inte göra det. Detta är en bok som är värd en rättvis recenssion även om bokförlaget Bonniers gör den en otjänst genom att hausa upp den in absurdum. Den är definitivt inte SÅ bra. Men den är bitvis både välskriven, spännande och intressant. Men jag har personligen svårt för deckare och thrillers som använder sig för flitigt av psykopater. Det är för enkelt. Om skurken bara är tillräckligt psykopatisk så kan denne göra hur hemska, ologiska och knäppa saker som helst. Att boken sedan avslutas med en oh så klassisk action/skräckfilmsfinal är också det ett starkt minus. Om ni törstar efter en ny millenniumläsupplevelse blir ni besvikna - läs då hellre om Stiegh Larssons triologi. Men om ni vill läsa en deckare av samma goda kvalité som de flesta av våra svenska deckarförfattare kommer ni att bli fullt nöjda. Peter Andersson gjorde en bra inläsning av denna bok. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:39 | |
| Harry Potter and the deathly hallows Slutstriden drar ihop sig. Profedssor Dumbledore är död, mördad av Snipes. Ministeriet tas över av Voldemorts dödsätare och Harry och hans vänner väljer att hålla sig på flykt i jakten på de återstående delarna av Voldemorts själ. Ingenting är längre vad det varit. Vänskap ifrågasätts, älskade dör och djup kärlek börjar likna ren egoism och äregirighet. "Harry Potter and the Deathly hallows" är den längsta, mörkaste och mest komplicerade boken i serien. Och i mitt tycke den bästa. Jag har läst att jag delar detta tyckande med författaren själv. Slutet hade hon klart för sig redan för 17 år sedan när hon påbörjade serien. Och det märks. Det är smart, genomtänkt och definitivt. Serien hade inte kunnat vara kortare och definitivt inte längre. I denna sista bok knyts trådar ihop och alla offer motiveras. Ett mästerverk av Rowlings som får en femma av mig. Jim Dale fortsätter läsa bokserien med inlevelse och utan att dramatisera för mycket. (Dock finns det av Jim Dale två olika inläsningar. Dels denna perfekt avmätta inläsning och dels en mer dramatiserad och teatral version. Enligt Gunnies Rekordbok har Jim Dale med den inläsningen världsrekord i flest röster skapade av en person i en ljudbok. Rekordet delas dock med Stephen Fry som läst in samma bok fast i en brittisk utgåva.) | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:40 | |
| Riktiga katter bär inte rosett (The unadulterated cat) Riktiga katter bär inte rosett, men de äter paté (till skillnad från riktiga män). Riktiga katter kan i och för sig vara med på reklamfilm för kattmat - och till och med verka gilla maten. Men efteråt spottar de ut den, sätter fälleben på kameramannen och kissar någonstans där ingen kommer åt att torka. Riktiga katter kan spela kattschack samt offside. Riktiga katter saknar ett öra, är ruggiga i pälsen och bär definitivt inte rosett. I "Riktiga katter bär inte rosett" definierar kattälskaren Terry Pratchet vad som är en riktig katt. Med stor kännedom om katters väsen ger han en ömsint och humoristisk skildring som blinkar både åt T.S Eliots "De knepiga katternas bok" samt olika självhjälpsböcker åt kattägare. En behändlig och trevlig liten munsbit. | |
