Spelrum
| Giraffen | 42 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 1 |
| Grisen Böjningslistan | 29 |
| Inloggade | 72 |
Mobilspel
| Pågående | 21 094 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:41 | |
 | Den makalösa Maurice och hans kultiverade gnagare (The Amazing Maurice and his Educated Rodents) Om några råttor, av någon orsak, plötsligt skulle bli intelligenta. Vad skulle hända? Hur skulle de hantera om de plötsligt träffade en katt som, av någon orsak, också blivit intelligent? Om de sedan stötte på en ung, inte fullt så intelligent, pojke som är en hejare på att spela flöjt? Och sedan kommer de på att de kan dra runt och tjäna pengar på iscensatta råttfångningar. Nåväl. Om de sedan kommer fram till en by där någon hemskt pågår. Där en kraft känner igen intelligens och vill använda den för att skaffa sig större makt. Hjälper det då att råttorna och katten börjat skaffa sig drömmar, samvete, visioner, moral och fantas? Hur långt är steget från den nyvunna civilisationen tillbaks till den totala djuriskheten om de pressas tillbaks av en övermakt? "Den makalösa Maurice och hans kultiverade gnagare" kan nog tolkas på väldigt många sätt. Vilket i sig gör detta till en mycket bra bok. Den kan även läsas som en ren äventyrsbok eller saga. Jag väljer att tro att författaren vill göra en parallell till den mänskliga civilisationen. Vad är "civilisation"? Vad gör oss till människor och skiljer oss från tillexempel råttor och katter? Detta är en bok som ställer många frågor till den som söker och inga frågor alls till den som skiter i vilket och bara vill slå ihjäl lite tid. Terry Pratchet har här presterat en perfekt balans mellan mörker och humor, saga och verklighet, djupsinnigt och ytligt. Lysande. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:41 | |
| Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva Ann Heberlein är teologie doktor i etik, författare till flera böcker om människans ansvar och ofta anlitad som debatör och krönikör i olika tidningar. Och även om allt detta passerar revy i hennes självbiografiska "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", så är det inte det boken handlar om. Denna bok handlar om ångest. Och det är inte "usch vad jobbigt, jag har ångest"-ångest. Det är "jag kan inte existera och måste dö"-ångest. I en lång smärtsam kedja av ögonblick berättar Ann utelämnande i sin bok om hur hennes liv präglats av ångest och sin bipolära personlighet. Hur hon kastats fram och tillbaks mellan att känna sig oövervinnerlig och att känna sig värdelös. Hon är doktor i etik, eftertraktad debatör, höginkomsttagare, gift med en präst - med vilken hon har tre barn som hon älskar. Hon har mycket av det som de flesta drömmer om och tycker borde vara fullgott att vilja leva för. Men det handlar inte om det. Det är något annat. Något som i perioder sliter meningen ur allting och lämnar henne hudlös. Något sjukt, något kemiskt, något bortanför mänsklig kontroll. Jag upplever inte att Ann Heberlein skrev denna bok för att ge hopp till andra som också lider av svår ångest. För denna bok lämnar inte många glimtar av hopp. I bokens slutskede ger hon i stort sett anvisningar till sin redaktör om hur boken ska bearbetas i fall hon inte finns kvar att vara med i det arbetet. I stället skriver hon att bokens syfte är att berätta för alla andra om ångest. För att de ska förstå vad ångest innebär. Hur den skapar ett avstånd och ett främlingsskap till omvärlden. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är oerhört självutlämnande och självbiografisk. Samtidigt varvas dessa partier med etiska frågeställningar och resonemang om självmordets varande. Som den doktor i etik hon är rannsakar hon sig själv angående om självmordet är rätt eller fel. Hon kommer fram till att som mor till tre barn har hon inte rätt att ta sitt liv. Därför är självmord för henne inte acceptabelt. Det är hon övertygad om. Frågan är om det på slutänden ändå räcker. Efter utgivningen av boken försvann Ann Heberlein några dagar, vilket orsakade stort rabalder i pressen och stor oro i familjen. Hon kom dock tillbaks och kom sedan ur den ångestperiod i vilken boken föddes. Jag och Elinleticia träffade henne på en författarträff i Lund i våras i somras var hon sommarpratare i radio och har definitivt tillfrisknat för denna gång. Personligen förstår jag att med den enorma ångest som drabbar Ann Heberlein kan existerandet kännas omöjligt. Om hon en dag skulle ge upp skulle jag förstå, men samtidigt sakna alla de smärtsamt ärliga och rakframma insikter hon sprider i sitt författande - i denna och tidigare böcker. Boken lästes in av Marie Richardsson och även om hon gjorde ett bra jobb hade jag gärna hört boken inläst på Ann Heberleins samtidigt bräckliga och skärpta skånska. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:43 | |
| Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix) I serien om den unge trollkarlen är det vissa mönster som liksom bara måste finnas med. Varje bok måste börja med att Harry haft en misserabel sommar hos familjen Dursley och bara väntar på att få återvända till Hogwarts. Han återförenas i glädje med Ron och Hermione och avskyr att behöva träffa Draco Malfoy och professor Snape. Sedan ska han spela lite Quidditch och få en ny lärare i försvar mot svart magi. Men sedan kommer alla momenten som inte är de samma. Mörkret som närmar sig. Faran som blir större. Utsattheten och maktlösheten. I "Fenixordern" har huvudkonflikten på allvar börjat nå utanför skolans gränser. Det har förvandlats till politik och när Harry Potter envetet hävdar att Lord Voldemort är tillbaks är det inte bara den nya lärarinnan Dolores Umbridge som vill tysta honom, utan hela magiministeriet. Ingen vill höra talas om något sådant och Harry Potter ska till varje pris tystas. Men det finns en sammanslutnning av människor som tror honom och de kämpar i tysthet för att förbereda sig inför den kamp som måste komma. Precis som tidigare Potterböcker var detta en slukare. Slurp, så var allt läst. Nya fantasifulla varelser och magiska företeelser presenteras och får betydelse för historiens utgång. Konflikten fördjupas, mörkas och breddas. En värdig fortsättning på bokserien. Jag har läst boken som ljudbok på engelska med den ytterst eminenta inläsaren Jim Dale. Jag är glad att jag fick spel på Christer Henrikssons krystade och överdrivna inläsning på Svenska så jag fíck tillfälle att njuta av Jim Dales mörkröstade och dynamiska oxfordengelska. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:44 | |
| Enkel resa med retur Cina Holmberg berättar i sin bok "Enkel resa med retur" inledningsvis om sin lyckliga barndom i Ungern. Hur hon levde med sin mamma och pappa som drev lanthandel, den goda sammanhållningen i samhället och grannar vars barn hon lekte med och passade. Hon levde ett liv med vardagens glädje och sorger, som när hennes två systrar drunknade och hur hon - med sin mammas hjälp - fick lära sig att hantera sorg och smärta. Sedan kom Ungerns egna små nazister - Pilkorsarna - och började tränga sig på och vardagen förändrades. I snabbt tempo berättar Cina om gettoiseringen av judar, om transporten till Auschwitz, om de hårda förhållandena och hur hon fick komma därifrån för att jobba på en fabrik. Och sedan om tiden fram till befrielsen med Folke Bernadottes Vita bussar, bara minuterna före hon skulle blivit avrättad. Därefter fortsätter hon berätta om sitt liv efter hon anlänt till Sverige och åren fram till nutid. "Enkel resa med retur" är en mycket kort bok, skriven med ett mycket enkelt språk. Ljudboken läser Cina in själv på knagglig Svenska. Detta är en livsskildrig med mellanlandning i det traumatiska Auschwitz. Cina överlever tack vare föräldrar som förberett henne väl på livets hemskheter, hjälp från de få välvilliga i Auschwitz samt två mycket lojala barndomsvänner som hon hade turen att få ha med sig genom hela upplevelsen. Till skillnad från överlevare som Irme Kartesz och Primo Levi - som överlevde förintelsen bara rent fysiskt men vars själar dog i lägerna - upplever jag att Cina Holmberg överlevde även själsligt. Troligen på grund av det jag nämnde tidigare. Hon hade upplevelser bland all hemskhet som bekräftade för henne att mänsklig godhet finns överallt. Som den kvinnliga SS-officern som såg henne sörja sin mamma, tog henne avsides och smög till henne en smörgås. Cina har ägnat de denaste åren med att resa runt till skolor och konfirmationer och berätta om sina erfarenheter. Detta har hon sedan sammanfattat till en bok. Och som hon själv säger: hon är inte den första som skriver en bok om det här, men detta är hennes bok. "Enkel resa med retur" är en viktig bok på så sätt att allas vittnesmål från förintelsen måste bevaras för vårt kollektiva minnes skull, men rent litterärt var boken medioker och jag kan inte ge den högre betyg än en tvåa. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:44 | |
| Dynamisk psykiatri i teori och praktik (5e reviderade upplagan) Dynamisk psykiatri har utkommit i ett antal upplagor och under flera år använts flitigt av utbildningar i psykologi. Det som jag tror gör detta till en stark introduktion till psykiatri är dels att den just uppdaterats regelbundet med det senaste inom psykiatrisk forskning och dels att den känns relativt heltäckande; både vad det gäller de psykiska problem som tas upp och olika behandlingsmetoder. De psykiska problem som diskuteras är allt från anorexi och depressioner till sexuella avvikelser och kulturellt baserade avvikelser. Behandlingsmetoderna innefattar både psykoterapi, KBT och hypnos. Johan Cullberg och hans medförfattare känns försvarbart öppna och fördomsfria i sin hållning till olika grupper av patienter och förespråkar en sympatisk, förstående och inkännande attityd för att kunna nå bästa resultat. Det är centralt inom dynamisk psykiatri att nå förståelse för patientens föreställningsvärld och hur dennes liv sett ut och vad som lett fram till att forma den person som nu har problem. I ”Dynamisk psykiatri” spelar även medicineringen en stor roll. Cullberg går i boken igenom vilka mediciner, i vilka doser, han anser lämpligt för olika psykiska problem. Han trycker starkt på att den mesta effektiva psykiatriska behandling är en växelverkan mellan terapi och medicin. Ibland räcker inte det ena och ibland skadar det andra mer än det hjälper. ”Dynamisk psykiatri” känns överlag som en lärbok som vill berätta hur det borde vara. Under de omständigheter då resurserna finns, myndigheter och psykiatriker runt om i landet förstår att de metoder Cullberg förespråkar är de bästa och att öppenheten och kompetensen är allområdande – så skulle Svenska folket i stort sett slippa må dåligt. Det är den bild jag känner Cullberg målar upp och på många sätt tror jag på honom. Han är kompetent och empatisk. Och han kämpar för att förändra psykiatrin i Sverige. Men när man har sett hur det ser ut känns hans mål som utopier. Men jag uppskattar att han finns och kämpar för detta och ändå har uträttat mycket, mycket. Utan kämparglöd som hans hade nog psykiatrin i Sverige varit många resor värre. Ska jag hitta något konkret att kritisera i ”Dynamisk psykiatri” så är det inställningen till homosexualitet. Att homosexualitet som läggning tas upp i sammanhanget ”sexuell avvikelse”. Att tala om homosexualitet i psykiatriska sammanhang kan jag se relevans i om det handlar om hur den homosexuelle ska lära sig acceptera sin läggning och hantera sin omgivnings värderingar. Men här uttrycks på flera ställen möjligheten att homosexualitet är ett psykologiskt val för att hantera vissa inre psykologiska konflikter. Troligen har Cullberg blivit starkt kritiserad för detta då han inför 2002 års utgåva skickade ett exemplar till HOMO för utlåtande. Hans Ytterberg på HOMO svarade i ett öppet brev till Cullberg och belyste precis dessa saker. Tyvärr vet jag inte om dessa partier i boken sedan reviderades – då den upplaga jag läste var från 1999. Men att Cullberg tagit kritiken på allvar genom att låta en objektiv och insatt instans granska verket känns ändå mycket seriöst och positivt. Sammanfattningsvis är det en mycket upplysande och givande bok och jag vill ge den en stark fyra. Örjan Blix läser in boken på ett mycket tillfredställande sätt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:45 | |
| Harry Potter and the Half-Blood Prince "Harry Potter and the Half blood prince" är egentligen en mellanbok. En upptakt till den stora finalen. Harry Potter lämnar Dursleys, kommer till skolan, får ny lärare i försvar mot svart konst, ställs inför olika problem och utmaningar. Dock saknar den en specifik historia. Den är en del i den stora historien men har ingen egen Quest. Så med de förutsättningarna borde denna bok kännas som en meningslös utfyllnad i väntan på den riktiga historien. Men så är det inte. I mitt tycke är detta den bästa boken i serien så här långt. Det mörker som dragit ihop sig allt eftersom är nu kompakt. Trots att Potter inte träffar lord Voldemort i egen hög person i denna bok så har denna aldrig varit mer närvarande. Samtidigt är Harrys smärta och utsattethet mer påtaglig och svart/vitt börjar suddas ut till grått. Uppoffringar måste göra och inga val är enkla. Jim Dale fortsätter läsa mästerligt! | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:47 | |
| Den som inte tar bort luddet ska dö! David Batra har inte gjort sig känd som författare av böcker av dignitet och tyngd. Och om någon påstod detta skulle jag tro att David upprört skulle protestera. Han gör komik som man skratta åt. Dock tycker jag ändå att David Batra har en enastående förmåga att välja ämnen som innehåller så mycket mer än bara humor. I denna bok är ämnet ”arga lappar”. Han lyfter fram de absurda och sanslösa lappar han på olika sätt fått vetskap om. Han har satt in bilder på lapparna i en bok och kommenterat putslustigt runt dem. Men precis som i ”Vän av ordningen” (som handlade om insändare) belyser David Batra ett antropologiskt fenomen: Hur människor hanterar konflikter, utan att egentligen hantera dem. Och det är väl därför det blir så komiskt. Men inte desto mindre intressant. Boken är roande och lättsmält. Perfekt toalitteratur. Men även om inget i den egentligen har någon större genomslagskraft, är detta en bok som stannar kvar i mig och som jag återkommer till i huvudet varje gång jag ser en sådan lapp: i tvättstugan, på en anslagstavla eller i något annat sammanhang. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:47 | |
| Dossier K : en självbiografi (K. dosszié) Nobelpristagaren Imre Kertész har förbryllat sina läsare med att skriva romaner som är förvillande lika de erfarenheter alla vet att han haft (överlevare efter förintelselägret Auschwitz, censurerad journalist och författare i det diktatoriska Ungern mm.), men har konsekvent påstått att hans böcker är icke självbiografiska fiktioner. I ”Dossier K.” samtalar Kertész med sin redaktör Zoltán Haffner om sitt liv och sitt författarskap och ofta kommer frågan upp: ”Men det du berättar nu är precis samma som du beskriver i ’Mannen utan öde’ (eller ’Galärdagbok’ eller ’Den engelska flaggan’), trots att du påstått att det är fiktion.” Och Kertész framhärdar ihärdigt att: ”Det ÄR fiktion”, och pekar sedan på några detaljer som skiljer sig från vad som verkligen hände. Just denna envetna hållning till att hans författarskap handlar om påhittad fiktion har nästan blivit ett signum för Kertész. Som jag tolkar hans liv och författarskap, efter att ha diskuterat dessa med Elinleticia samt läst Dossier K, så är denna attityd förutsättningen för överlevnad och skrivandets framgång. Attityden skapar en distans till hans traumatiska liv som gör att han kan betrakta det utifrån och lyfta fram alla känslor, minnen och upplevelser utan att dessa påverkats av all den smärta de kommer med – och nästan alltid förvrängs och färgas av. På det sätt skapar han större sanning genom att ta avstånd från det han minns. Han säger exempelvis att ”Minnen är ingen bra källa för att finna fakta.” Kartész har på det sättet funnit ett sätt att ge oss större sanning genom att ljuga om det han minns. Samtidigt har detta sätt att ta distans – genom att förskjuta minnen och upplevelser till en litterär sfär – troligen varit Kertész sätt att överleva och hantera sina upplevelser. Många ”överlevare” överlevde egentligen inte. Deras själ dog och kroppen levde vidare tills de slutligen tog sitt liv eller tynade bort. Flera exempel finns, även bland de mer framstående och aktiva överlevarna, som exempelvis Primo Levi. Irme Kartész är dock ett exempel på någon som lyckats hitta något sätt att finna vissa värden i livet efter Auschwitz. Litteraturen. Stundtals hittar han liv, eld och lycka. Men stundtals plågas han av depressioner och hopplöshet inför allt. ”Dossier K.” blir Kartész självbiografi. Enligt Sokrates/Platons metoder låter han sig ifrågasättas och nagelfaras av sin gode vän och redaktör Zoltán Haffner, för att på detta sätt nå sanningen. Å andra sidan upplever jag när jag läser boken att han allt som oftast undviker den väldigt elegant och konsekvent. De flesta påståenden och frågor från Haffner bemöter Kartész med vokabulära krumsprång och one-liners i sann Oscar Wilde stil. Jag älskar många av dem. Som: ”I en diktatur är varje människa, som inte sitter i fängelse, en fånge på permission.” Men samtidigt är dessa showstoppers så uppenbart till för att imponera oss så att vi glömmer vilken fråga som ställdes och att vi faktiskt ännu inte fått svar på den. Kertész säger mycket klokt och mycket originellt. Mycket är självutlämnande, modigt och icke smickrande för hans egen person – men jag är långt från säker på att vi, trots det, får se sanningen. Och jag är nästan helt säker på att i Irme Kertesz fall – finns inte någon sanning att hitta. Boken lästes in på det enda sätt som egentligen är möjligt när man nedtecknat en dialog mellan två personer – av två personer. Irme Kertész repliker lästes in av Björn Granath och Zoltán Haffners av Svante Weyler. Den levande och fria dialogformen lockar givetvis till att dramatisera och leva ut – vilket båda inläsarna till viss del gör, men på ett måttfullt och fungerande sätt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:50 | |
| KBT i utveckling : en introduktion till kognitiv beteendeterapi "KBT i utveckling: en introduktion till kognitiv beteendeterapi" är utformad som en lärobok för blivande terapeuter inom KBT. Men eftersom det är en introduktion ligger innehållet på en sådan nivå att vem som helst kan ta del av det och ha stor behållning. I ett antal kapitel går Kåver igenom KBT:s historia, övergripande behandlingsmetoder, attityd gentemot patienten samt ett urval av metoder. Kognitiv beteendeterapi är grundat i människans beteenden och vad som formar dessa. Ofta kan våra beteenden formas på ett sådant sätt att vi mår dåligt. Vi kan stötas ut, eller uppleva oss utstötta, av vår omgivning. Vi kan hantera vardagliga situationer på ett icke adekvat sätt eller helt enkelt bara må väldigt dåligt när vi gör det. I KBT nystar terapeuten, tillsammans med patienten, upp dessa beteendemönster, för att de ska bli tydliga. Därefter får patienten göra värderingar och bedömningar av sina "beteendescheman" och bestämma vilka som bör förändras och på vilket sätt - för att patienten ska uppnå sina inre mål och må bättre. Därefter erbjuder terapeuten en rad metoder, modeller och verktyg med vilka patienten kan uppnå dessa inre mål. KBT är en mycket konkret terapimodell. Sällan går man till källan och ser vad som skapade ett visst beteendemönster. I stället fokuserar man på själva beteendet och vad som kan förändra detta på ett önskvärt sätt. KBT är en relativt ny terapiform men grundar sig bitvis på kunskap som är flera tusen år gammal. Mycket influenser kommer från kinesisk visdom och har sedan testats kliniskt, utvärderats och införlivats i de metoder som utgör KBT arbetssätt. Anna Kåver är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledare med många års erfarenhet av både forskning och klinisk praktik inom KBT. Hon har gett ut flertalet böcker där vissa vänder sig till terapeutstuderande och vissa till gemene man som på egen hand vill fördjupa sig i terapiformens arbetssätt. Jag har inte läst någon av Anna Kåvers andra böcker tidigare och kan inte jämföra denna med dem. Men denna upplevde jag mycket positivt. Den genomgående känslan hon förmedlar är respekt, kvalité och ödmjukhet. Respekt för patienten och dennes förutsättningar och vilja. Kvalité och effektiv i behandling är ledord tillsammans med begränsat antal träffar, kvalitetssäkring och utvärdering. Och ödmjukheten att hela tiden utgå från att patienten vet bäst vad denne vill och behöver. Anna Kåvers beskrivning om hur KBT-behandling bör gå till känns på många sätt utopisk i jämförelse med mina egna erfarenheter av terapi. Å andra sidan är en del av hennes ödmjukhet också att hon erkänner att hon själv haft ett privilegierat yrkesliv där hon jobbat i intressanta sammanhang med motivation och kompetenta och trevliga kollegor. Det är sällan det ser ut så annars. Många terapeuter jobbar under mycket svåra omständigheter och kan må dåligt själv - vilket påverkar deras arbete. Därför ägnar hon ett helt kapitel till att berätta om hur terapeuten bör vara uppmärksam på sin egen situation - då ett vanligt problem är terapeuter som utgår från att de är osårbara bara för att de har kunskapen att ordna upp emotionellt trassel. Terapeuter som har denna attityd demoraliseras och kan inte garantera god kvalité i sin behandling. I kvalitetssäkringen ingår därför självterapi enligt KBT-metoden och vid behov terapi hos kollega. Min sammantagna uppfattning om denna bok är mycket positiv. Den känns som en god inkörsport och jag kan tänka mig att den ingår som standard i landets KBT-utbildningar. Den är delvis teoretisk men ger i första hand många - mycket konkreta - verktyg, diagram, tabeller och instrument att använda sig av om man vill utöva KBT med sig själv. David Zetterstad har läst in denna bok och gör detta alldeles utmärkt. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:52 | |
| Duma Key Edgar Freemantle försöker återhämta sig efter att ha krossat halva huvudet och halva kroppen i en byggolycka.Så här långt har det inte gått bra alls. Det har snarare gått åt helvete. Okontrollerbara raserianfall har fått hans hustru att lämna honom och resten av livet känns helt meningslöst. Han bestämmer sig att ta sitt liv men blir övertalad av sin läkare att vänta. För sina döttrars skull bör han vänta åtminstone ett år och under den tiden resa bort och göra något han tycker om. Edgar Freemantle tycker om att måla. Så han hyr ett hus i Duma Key och där börjar han måla. Och han var betydligt bättre på att måla än han mindes. Han målar inte bara bra, utan genialiskt. Väldigt snabbt har hans alster jämställts med stora mästares. Och han målar inte bara genialiskt, han målar sådant han inte borde veta och sådant som ännu inte hänt. Han målar till och med sådant som händer - för att han målat det. Och han målar en båt med en mystisk kvinna. Och han målar den om och om igen och för varje gång kommer den närmre och den bär med sig en mörk gammal hemlighet. Duma Key tillhör de av Stephen Kings böcker där människans inre står i fokus. Visst finns det farliga monster, övernaturligheter och skräckmoment - men det är i min mening inte det som bär denna bok framåt. Det är inte skräckens klassiska dramaturgi som ligger till grund här, utan den oförutsägbara - men fullständigt övertygande - dramaturgin i att följa en människa i förändring. Precis som det ska vara i en riktigt levande bok är det inte självklart vad som är huvudtemat eller den "riktiga" tolkningen. Jag ser en historia om språkets betydelse. Hur människan formar sin tillvaro genom de ord man sätter på olika saker och känslor - och vad som händer när man förlorar sitt språk. Det är också en historia om att hantera djup sorg. Att förtvivla. Att försöka förstå. Att hitta mening när livet känns meningslöst. Att bli hel när man varit trasig. Jag läste denna ljudbok på engelska och den lästes in med en perfekt blandning av krass hårdhet och mjuk ömhet av den amerikanske skådespelaren John Slattery. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:54 | |
| Det var inte mitt fel! : om konsten att ta ansvar Ann Heberlein säger i början och slutet av denna bok att det inte är en självhjälpsbok - men att det kanske är det. På något sätt slår det lite an tonen i "Det var inte mitt fel!" Ann vill inte vagga in oss i tron att bara för att man läser en bok så har man löst ett problem. Kanske kan man bli hjälpt av Anns bok, genom insikter och råd, men på slutänden är det inte Ann som ska lösa problemen, det är vi själva. I "Det var inte mitt fel" går Ann Heberlein igenom dagens Svenskars rädsla för ansvar och skuld. Vi har så svårt att peka ut någon som ansvarig så vi låter hellre bli. Vilket slår tillbaks på offret. Genom att säga till förövaren att "det var inte så farligt" nedvärderar man samtidigt offrets upplevelse och självbild. I början av boken tar Ann upp ett fiktivt exempel på en allt för vanlig situation från skolvärlden: Kalle mobbar Lisa. Han kallar henne fula saker, gör förnedrande handlingar mot henne och förstör hennes saker. Lärarna, när de väl börjar göra något, lägger offta då sin energi på att försöka förstå Kalle: "Kalle har en jobbig hemmiljö. Vi måste förstå Kalle. Vi måste visa Kalle att han är accepterad och älskad, så han mår bättre. Vi måste alla visa Kalle detta, även Lisa. För Lisa måste förstå att Kalle gör som han gör för att han har det jobbigt, att han inte hade gjort så om han mått bra. Lisa måste hjälpa till. Inte ta det så hårt. Inte göra så stor affär av det." Ann Heberlein pekar på en oerhört vanlig situation i vårt samhälle där denna situation från skolmiljön bara är ett exempel. Vi ser den lika ofta i samband med våldtäkt och andra kränkningar. Offret ska vara förstående och dela skulden (och på slutänden ofta ta den största delen). Anns tanke kring detta exempel är att de som har ansvar för hur situationen Kalle/Lisa hanteras inte hjälper någon alls. Varesig Kalle eller Lisa. Tvärtom. Till Lisa berättar de att hennes känslor och upplevelser är mindre värda. Det hon känner är fel och därmed är även hon fel. Till Kalle berättar de att det är okej att göra och säga vad som helst bara man drar fram "jag har det jobbigt hemma"-kortet. Det finns då alltid en ursäkt till varför man behandlar andra illa. Man behöver inte ta ansvar för det man gör, då det alltid finns en orsak som ligger utanför en själv. Kalle mår dåligt för att hans pappa slagit honom. Det är inte hans fel, utan hans pappas, att Kalle gör andra illa. Och i framtiden är det då heller inte Kalles fel att han slår sin son. osv. Kalle får aldrig lära sig skilja på vad som är acceptabel och inte acceptabelt och får inte möjligheten att uppleva att han kan kontrollerar sina handlingar, har kontroll över sitt liv, kan förändra sitt liv och bli stolt över den han är. Så på slutänden och i förlängningen har situationen skapat två personer med sänkt självvärde. Ann Heberlein är teologie doktor i etik och har skrivit flera böcker som behandlar människligt ansvar inför sig själv och sina medmänniskor. "Det var inte mitt fel" är i sin ton enkel och tydlig och tar upp ett stort problem i vårt samhälle. Hon är oerhört konkret i hur hon tar sig an problematiken och hänfaller aldrig åt teorier och allmängiltiga dogmer. Detta gör henne - i mitt tycke - till en en författare som tar fullt ansvar för vad hon förmedlar och vill uträtta. Kristina Bäckman läste in boken och blev ingen direkt favorit. Hon har ett något sövande MammaMu-tonfall som stör mig, men som an. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:55 | |
| Albert Speer och sanningen (Albert Speer: His Battle with Truth) Många har genom åren försökt förstå Albert Speer: Hitlers arkitekt, rustningsminister, favorit. Man har försökt förstå denne charmige och till synes varme och sympatiske man – som skrev på order om att miljontals judar fick arbeta ihjäl sig i arbetsläger, miljontals polacker och öststatsmedborgare tvångsförflyttades västerut för att arbeta i den tyska krigsindustrin - och att han, trots att han befann sig mitt i händelsernas centrum, under hela efterkrigstiden hävdade att han inte kände till utrotandet av den judiska rasen. Gitta Sereny träffar kontinuerligt Albert Speer, på dennes ålders höst, för längre intervjuer. De diskuterar igenom hela hans liv från barndomen – med en känslokall mor och bröder som tog all plats – arkitektutbildning, det tidiga yrkeslivet och de första uppdragen för socialnationalisterna. De går vidare igenom hur han klättrar upp genom hierarkin till det han blir Hitlers favorit, får ansvaret för ombyggandet av Berlin till tredje rikets nya huvudstad Germania och den slutliga utnämningen till rustningsminister för den tyska krigsmakten. Därefter Tysklands nederlag, Nurnbergrättegångarna och de 20 åren i fängelset Spandau, tillsammans med de andra krigsförbrytarna som klarade sig från dödsdom. Avslutningsvis tiden efter frigivningen 1966 och utgivningen av självbiografier och andligt sökande. Albert Speer hävdar genom alla intervjuer att han inte kände till judeutrotningen, men att han tar på sig ett generellt ansvar då han tillhörde den regim som genomförde dessa. Han säger sig känna stor skuld och söker ständig rannsakning. Gitta Serenys bok är en djupdykning i ett sinne som på många sätt är genialt men på andra sätt är ytterst begränsat. Man får känslan av att Speers synbara empati egentligen är en mycket skicklig konstruktion – byggt på samma sätt som psykopater som försöker imitera känslor för att smälta in. När Sereny skrapar och skrapar börjar hon hitta ett enormt och självuppfyllt ego vars förhärligande är det viktigaste. Så viktigt att förintelsen av judarna mycket väl skulle kunna vara ett tänkbart offer. Speer uttrycker aldrig några antisemitiska tankegångar. Han uttrycker aldrig förakt för vissa grupper eller människor. Hanuttrycker sig genomgående respektfullt och avmätt – som en gemytlig farbror som berättar gamla minnen. Vilket vilseleder en att känna sympati för honom. Men Sereny visar upp motsatsen – bortom den skickligt byggda fasaden. Speer ger inte uttryck för människoförakt då andra människor inte betyder något för honom. De är medel för hans framgångar. Varför hata något som inte har någon betydelse för honom? På slutet får man känslan av att den ende människa som var stark nog att göra ett värdefullt och bestående intryck på honom – var just Hitler. Men när denne brutits ner av kriget, tagit sitt liv och blivit hela världens syndabock – hade han sedan inga problem att ta ett steg åt sidan och låta Hitler ta hela ansvaret. Så att hans egen glorifiering kunde fortsätta. Albert Speer och sanningen är en mycket komplex bok som jag upplever ger en – i hög grad – objektiv och rättvis bild av Speer. Gitta Sereny lägger nästan 20 år på att färdigställa boken och har rimligtvis vägt varje ord på guldvåg. En stor journalistisk och litterär prestation som blivit en av den stora verken kring ämnena Förintelsen och Andra världskriget. Torbjörn Vrang heter inläsaren av denna över 800 sidor långa tegelsten. Många, många timmar fick jag spendera med Torbjörn i öronen för att få i mig Serenys lysande bok. Och det tog flera timmar innan jag lyckades förtränga denne inläsares egenheter så att de inte stod i vägen mellan mig och läsupplevelsen. Vrang verkar vara rädd för att missa en enda stavelse eller bokstav eller tecken i inläsningen. Om det är hans eget val, eller produktionen som krävde det vet jag ej – men resultatet är mycket enerverande. För det första tycker jag att citat (vad folk säger) går att visa med tonfall. Att säga ”citat” och ”slut citat” hackar sönder och dödar även den bästa dialog. När sedan en person i en dialog, i sin tur citerar – blir det till slut oändliga harranger av prat som vid vanlig läsning inte skulle märkas alls. Vid ett tillfälle hörde jag Torbjörn Vrang säga: ”slut inom citatet inom citatet”. I dialoger med korta meningar och ibland bara enstaka ord – blir det mer ”slut inom citatet” –information än verklig dialog. Jag tycker att en bra inläsning ska ge en neutral och friktionsfri läsupplevelse. När inläsare misslyckas med detta kan det antingen vara att de är för torftiga och korrekta – som i detta fallet – eller allt för dramatiska, tolkande och slarviga (Ernst-Hugo Gäregård som skräckexemplet). Om inläsaren gjort ett bra jobb ska jag inte ens tänkt på att boken lästes upp för mig. Då ska jag tänka tillbaks och vara osäker på om jag läste eller hörde boken. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:57 | |
| Dödergök När den före detta hustrumisshandlande polisen Jocke Lind suttit i fängelse i ett år för mordet på sin fru Louise flyttar den arbetslöse journalisten Maria Allende in i Jockes gamla hus, ovetandes om vilka hemskheter där begåtts. När hon väl får vetskapen kan hon inte släppa det utan börjar rota vidare. Hon lever och andas Louise Lind - med en gnagande känsla av att något är fel. Samtidigt pågår en uppmärksammad rättegång kring ett hedersmord med åklagare Madelene Edwards vid rodret för brottsundersökningen, med polisen Mats Hjörne som brottsutredare. Det var även de som skötte åtalet som satte besten Jocke Lind i fängelse. Katarina Wennstam gjorde sig först känd som förkämpen för våldtäktsoffer i de lysande böckerna "Flickan och skulden” och ”En vanlig våldtäktsman” där hon satte fokus på hur en svajigt formulerad lag överlämnar våldtäktsoffer i lagens uttolkares våld. Och dessa har alltid en tendens att tolka till mannens fördel och skuldbelägga kvinnan. ”Hon hade ju utmanande klädsel på sig”, ”Hon var ju full”, ”Hon har ju ett väldigt vidlyftigt leverne” – brukar vara kommentarer som verkar berättiga dådet eller förmildra förövarens skuld i en våldtäkt. ”Smuts” var Wennstams första skönlitterära bok och var enligt mig mindre lyckad. Den kändes sval och oangelägen – efter man läst hennes tidigare böcker. Med ”Dödergök” tycker jag dock att Wennstam lyckats. Hennes patos har följt med in i den skönlitterära världen och hennes karaktärer känns levande, fulla av fel men värda att älskas – precis som det ska vara. Framförallt uppskattar jag Wennstams sätt att skriva en deckare med sina egna – och andras – fördomar som rökridå. När deckarförfattare vanligen använder dramaturgi och logiska finter för att dölja sanningen för läsaren - så att man i slutraderna, när sanningen uppdagas, känner sig korkad och nöjd - använder Wennstam fördomar. Och precis när man tycker man tänker fördomsfritt vänder Wennstam på perspektiven och avslöjar nya fördomar hos en själv. Och i slutraderna känner jag mig korkad, djupt oroad över sakers tillstånd – och nöjd. Dock tyckte jag hon kunde låtit bli att ha med en klassisk aktionavslutning – som enligt mig förtar en del av den gnagande oro som boken annars lämnat. Det växande frö av eftertanke som jag oförstört kunde tagit med mig, blev nu tillknullat av en ”hey-what-the-fuck-you-mo therfucker”-slutscen som boken klarat sig mycket bra utan. Angela Kovács läste in boken på ett mycket bra sätt. Greppet att låta Jocke Linds ”dagboksanteckningar från fängelset” läsas av Magnus Krepper är något som jag vanligtvis inte skulle varit speciellt förtjust i, men som ändå fungerade här. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 00:58 | |
| Pianisten (Pianist) Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde kvar i Warsawa under hela kriget. Under flera år levde han i gettot tillsammans med sin familj, men när dessa transporterades vidare till Treblinka räddades han kvar och skyddades av vänner och polacker som beundrade honom för hans musik. Och när jag läser Pianisten känner jag släktskap med Primo Levis överlevnadshistoria i ”Är detta en människa”. Primo Levi överlevde inte på grund av stark överlevnadsdrift utan ren och skär tur. Szpilman har visserligen mycket mer överlevnadsdrift, men också oerhört mycket tur. Hade han inte haft så goda vänner, och så goda fiender – hade inte heller han klarat sig. Pianisten är en kort bok. Den är inledningsvis mycket intensiv och avslutningsvis mycket tankfull. Med en kompositörs konstnärsögon ser Szpilman sin omgivning och kan förmedla skönhet även i det största lidande. Elinleticia har i sin recension av boken Shoah (som är en de böcker som bäst fångat förintelsen) sagt: ”Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan.” På samma sätt skulle man nog kunna förklara Szpilmans förmåga att plocka ut de smärtsamma bilder med vilka han komponerar sin bok. Han skriver inte en bok – han komponerar den. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 01:00 | |
| Pojken som kallades Det (A Child Called It) Davids barndom präglas av en omänsklig utsatthet där han från fyra års ålder blir - på de mest grymma sätt – kränkt, manipulerad, kontrollerad och fysiskt samt själsligt misshandlad. Davids mamma är en uppenbart sinnessjuk människa, med ett oförklarligt hat inom sig som hon valt David att ta ut över. Första boken i David Pelzers självbiografiska barndomsskildring täcker över åren från att mamman väljer ut honom som offerdjur till att han vid 13 års ålder blir omhändertagen av de sociala myndigheterna. Boken är en lång rad av beskrivningar av hur mamman på alla möjliga sätt utsätter den lille David för den ena bestraffningen värre än den andra. Som skildring förs mina tankar till ett liknande autentiskt fall som skildrades i filmatiseringen ”An American Crime”. På samma sätt blev en flicka i familjen utvald att vara syndabock av en sinnessjuk mor. Båda dessa skildringar har en stor brist gemensamt. De presenterar inga nyanser, inget moraliskt dilemma, ingenting att egentligen ta in och förändras av. Vilket gör historierna till en fest i lidande och smärta likt Gibsons ”Passion of Christ”. Att en uppenbart sjuk människa gör handlingar som beskrivs i dessa två sammanhang är egentligen inte intressant att fördjupa sig i eller förstå – de är sinnessjuka. Det som kan vara givande är dock varför omgivningen betedde sig som de gjorde. I ”An American Crime” slöt de andra barnen, och grannbarn upp och misshandlade flickan som modern tagit människovärdet ifrån. Men det var inget som filmen egentligen försökte fördjupa sig i. Dock - på slutändan - var de barn och de var rädda. I ”Pojken som kallades Det” är det dock lite annorlunda. Davids pappa finns med under hela händelseförloppet. Han var en vältränad och modig brandman, med utmärkelser för sina insatser. Och han såg på. I många år. Han försökte ofta ”prata sin fru till rätta” men vek alltid undan för hennes vansinniga ursinne. Till slut började han stanna hemifrån mer och mer. Jobbade eller drack. Men han gjorde aldrig något för att på riktigt hjälpa David. Han tog inte med sig pojken och rymde. Han använde aldrig våld för att gå i mellan och skydda David. Han gjorde aldrig någon anmälan till polis eller socialen. I stället började han göra som de andra barnen i familjen. Sluta se. Ignorera. Eller när de såg, lägga skulden på David och anamma mammans bild av att David varit olydig och fick skylla sig själv. När jag läste boken blev jag inte arg på mamman. Jag blev ursinnig på pappan. Och irriterad på David att han – även så här många år efter – inte till fullo gjort upp med vad hans pappa gjort mot honom. Nåväl, vem är jag att döma ett kärlekstörstande barn som lyckats hålla kvar kärlek till sina föräldrar trots allt. Kanske är det oerhört beundransvärt. Och jag har bara läst första boken av flera. Som biografi är det sanslöst modigt gjort av David att berätta sin historia. Men rent litterärt är det frustrerande. Jag vill veta! Hur fungerade pappan? Hur lyckades han motivera sina handlingar för sig själv? Jag vill se hans kamp. Davids kamp är så uppenbar. Han är ett offer och han är oerhörd i sina ansträngningar att överleva. Men hade historien inte varit baserad på verkligheten hade den varit ganska ointressant. Däremot är pappans historia intressant. Det är där bokens stora VARFÖR pulserar tomt. Som en social och samhällelig insats är David Pelzers bok beundransvärd och ovärderlig. Som litterärt verk är den dock båda onyanserad, torftig och med ett språk som matchar. På samma sätt som att alla som varit med om förintelsen inte nödvändigtvis skriver bra och insiktsfulla böcker om detta känner jag inte att David Pelzers första bok är något direkt mästerverk. Men – den bör läsas. För på slutänden är det en dokumentation av mekanismerna bakom hur ett människovärde tas ifrån någon. Mekanismerna som gjorde förintelsen och andra folkmord och våldshandlingar möjliga. Och alla sådana beskrivningar behövs. Ove Ström läste in boken och lämnade en del över att önska. Jag har läst ljudböcker med honom som inläsare förr och han tillhör inte någon av mina favoriter med sina märkliga betoningar och onaturliga flöde. | |
| Tess 08 | 2011-08-07 01:01 | |
 | Freddi?? Hackar skivan? Är det inte meningen att du ska betygsätta de böcker du läst och inte försöka ta slut på bläcket i datorn? | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 01:01 | |
| Pojken som inte fanns (Lost boy) I andra boken i David Pelzers självbiografiska trilogi får vi följa honom från det att socialen hämtar honom som tolvåring - bort från mammans tortyrtyranni - till dess han efter olika fosterhem som myndig yngling tar värvning i flygvapnet. På flera sätt är andra boken i serien mer intressant än den första då denna för in dilemman i Davids liv. Han hanterar sin ångest och törst efter att tillhöra och betyda något genom att stjäla och vandalisera. Under hot att bli omyndigförklarad och instängd på mentalsjukhus, tar sig David samman och får styrsel på tillvaron. Mer nyanserat är detta än första boken som endast var en lång rad av sätt att tortera ett försvarslöst barn - utan reflektion eller på något djupare sätt besvara uppenbara frågor. Andra boken ger sken av att vilja besvara frågor. Men jag ställer mig fortfarande arg och obesvarad. Varför idealiserar han sin far så okritiskt? Varför hoppar han över stadiet där han uttrycker sitt hat, för att snabbspola fram till att vilja förstå. (Kanske han inte gjorde så i verkligheten, men så gjorde han i boken.) Sedan gör verkligheten mig ursinnig att de domstolsförhandlingar som präglar första delen av boken handlar om en oviss vårdnadstvist mellan mamman och kommunen. Men det borde ju vara fullständigt självklart! Domstolstiden borde läggas på att åtala mamman OCH pappan för grov misshandel, mordförsök, samt en lång rad andra brott - där pappan såg fram emot flera års fängelse och mamman resten av livet i sluten psykiatrisk vård. Kanske utgår jag från vad som är självklart idag, i Sverige. Men att frågan inte ens lyfts gör mig mest irriterad. David Pelzers öde och kamp är fortfarande enormt beundransvärd och inspirerande, men jag anser att han inte haft självdistans nog att på allvar göra en fullt vettig och djupgående skildring av det inträffade. Jag går vidare in i tredje boken och hoppas få lite svar där. Ove Ström är fortfarande inte min favorit som inläsare. Men jag börjar vänja mig - på samma sätt som att man kan stänga av ett irriterande miljöljud när man hört det tillräckligt länge. | |
| Freddinu - Ej medlem längre | 2011-08-07 01:02 | |
| Pojken som överlevde (A man named Dave) Denna sista bok i David Pelzers självbiografiska trilogi är, enligt mig, den bästa. Dock är den - till skillnad från de två föregående - beroende av de andra böckerna för att fungera. Men den stora behållningen i denna bok är att det är nu David når alla insikter som till slut ger honom frid och lycka. I "Pojken som överlevde" följer vi David genom sin tid inom amerikanska flygvapnet, det havererande äktenskapet med Patsy och kärleken till sonen Steven. Boken slutar i stort sett när han skrivit sina två tidigare böcker, till slut gjort succé som författare och livsstilscoach, funnit sin stora kärlek, byggt sitt drömhus och funnit frid och förlåtit sin mor. Denna sista bok skänker en viss tillfredställelse då många frågor besvaras och flera trådar knyts ihop. Min största fråga - varför samhället inte ingrep - ställdes och besvarades då David vid sin myndighetsdag fick tillgång till sin 30 cm tjocka mapp från socialen. Han fick även prata med sin kontaktperson om detta. Och det var så att alla lagar som 1973 reglerade familjerättigheter handlade om föräldrarnas rättigheter gentemot barnen. Motsatsen fanns inte. Föräldrar fick lagligen göra i stort sett som de behagade i barnuppfostrans namn. Att myndigheterna tog ett barn från sina föräldrar var extremt sällsynt och därför ingen självklarhet. Men att åtala föräldrar för misshandel av sina barn fanns inte ens på kartan. Lagarna har förändrats avsevärt sedan dess och bland annat David Pelzers öde och kamp har bidragit till detta. Genom åren har David engagerat sig oerhört mycket för barns rätt och fått en lång rad utmärkelser och priser. Men för att sammanfatta denna bok - och hela trilogin - anser jag fortfarande att Davids öde och kamp är mer givande än själva böckerna. David är inspiratör och förebild snarare genom den han är och vad han gjort än hur han skrivit sina böcker. Under läsandets gång gjorde jag ofta jämförelser med Mia Törnbloms självbiografiska "Så dumt!" som visar en mycket större självinsikt och förmåga att omvandla sina egen erfarenheter till inspirerande och pedagogisk livsstilscoachning. Det är svårt att på ett rättvist sätt skilja David Pelzer: människan, kämpen, hjälten, förebilden, inspirationskällan från författaren, pedagogen, livsstilscoachen. Men för att kunna recensera en bok måste jag sätta en gräns vid någon punkt och göra en bedömning. Och när jag gör det så blir hans trilogi ganska medioker. T.ex. avslutas varje bok med tårdrypande skildringar av nattliga promenader med sonen där de säger till varandra att de älskar varandra och stryker bort tårar från ögonvrån. Sedan följer beskrivningar som Davids omgivning skrivit där de intygar vilken fantastisk människa han är och hur mycket de älskar honom. Och det är märkligt att trots att hans historia innehållit extremt intima och personliga händelser - var det dessa beskrivningar från anhöriga som gjorde mig illa berörd. För mig kändes dessa för intima och privata. När jag skriver denna recension är jag tvungen att stanna upp och fundera kring varför jag kände så. Kanske är det för att David skrivit sin självbiografi utan att i någon större utsträckning falla åt att glorifiera sig själv. Han har beskrivit händelser och förlopp utan att lägga in någon större värdering. Vi läsare har själva fått göra värderingarna och blivit förskräckta och förbannade, ömmat och känt omtanke. När han som författare så gjort valet att låta sin fru och sin trettonårige son komma till tals utan att tillföra historien något annat än hur mycket de beundrar honom och hur väldigt mycket de älskar honom idag - så känns det som något helt annat. Det känns som en desperat markering: "Se hur älskad jag är idag!!!" Och jag tror att det är just det som får mig att rygga. När ovan nämnda Mia Törnblom i sin självbiografi låter sina anhöriga komma till tals berättar de om hur de upplevde hennes narkotikamissbruk och upprepade svek. De berättade om sina rädslor och kampen att stå ut. Det tillförde definitivt historien genom sina nyanserade och ärliga beskrivnignar. Men så upplevde jag inte denna boks motsvarighet - vilket jag ser som ett stort minus för David Pelzers trilogi. Nu kommer jag gå vidare och läsa hans självhjälpsbok "Att hjälpa sig själv" och se om jag kanske har fel i min bedömning om hur han lyckats omvandla sitt liv till litterär coachning – med förhoppningen att jag har fel. Bo Johansson har läst in boken och har - tack och lov - löst av Ove Ström som inläsare av Pelzertrilogin. Med en mörk och brummande röst gör han en strålande jobb som inläsare av boken. | |
| -torskpastej - Ej medlem längre | 2011-08-07 01:02 | |
| snart har hela internet blivit copy-paste'at i den här tråden. | |
| Tess 08 | 2011-08-07 01:03 | |
| ASG | |
