Spelrum
| Giraffen | 6 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 1 |
| Inloggade | 7 |
Mobilspel
| Pågående | 21 049 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Lillråttan | 2007-07-24 16:23 | |
 | Jag önskade verkligen att jag satt kvar på Savannen. Damen med huggtänderna verkade oskyldig i jämförelse med dessa monstruösa varelser. Jag valde att fly, rusade bort mot stranden igen och under över alla under - en vindsurfingbräda låg där övergiven. Savannen - here I come. tänkte jag slängde ut brädan och jobbade mej ut i vattnet. Det här blir rena SURFIN´SAFARI. | |
| sarlina | 2007-07-24 21:31 | |
 | Skränen från den lystna damhopen dog långsamt bort när jag rakryggad styrde min farkost ut mot det glittrande havet. Ensam och fri, fri som albatrossen och delfinen, en havsvarelse bland havsvarelser - underbara och stora tankar fyllde min själ, det enda grämelsen var att jag inte kunde nedteckna dessa stora tankar i anteckningsboken eftersom jag hade bägge händer fullt upptagna med att hantera brädans segel. Stormen hade dragit förbi, en frisk bris förde mig bort från megärornas strand, allt var enkelt och underbart. I detta jublande ögonblick såg jag plötsligt något som bröt horisontens solskimrande rand - TVÅ SOLRÖDA SEGEL! | |
| sarlina | 2007-07-25 19:38 | |
| Sida vid sida ilade de fram, fjäderlätta, dansande, underbara! Jag styrde dem till mötes och snart nog var farkosterna så nära mig att jag kunde se dem som fanns ombord - döm om min förvåning när jag insåg att jag kände igen dem alla! I den ena lilla båten satt Ronald Reagan, Jarl Kulle och Selma Lagerlöf, i den andra Rosa Luxemburg, Inga Tidblad och Fjodor Dostojevskij - alla skrattande, brunbrända och upprymda. Jag vände behändigt min segelbräda och slog följe med det glada sällskapet, jag fylldes av den innerligaste glädje och blev faktiskt inte ett dugg förvånad när jag insåg att vi lättat från havet och nu seglade fram bland himlens skyar occh det var fullständigt naturligt och självklart att tillsammans med mina medresenärer bryta ut i unison sång: JU MER VI ÄR TILLSAMMANS! | |
| blue_moon | 2007-07-25 21:27 | |
 | Häpp! Eftersom jag knåpat ihop en fortsättning kan jag lika gärna visa den... Fortfarande överväldigad av frihetskänslan och åsynen av seglen, som glödde i solnedgången och syntes allt större, slogs jag av en förfärande insikt. Natten var nära förestående och jag skulle bli tvungen att manövrera segelbrädan minst sju timmar i mörker. Kanske orkade jag fortsätta ett dygn. Sedan skulle hunger och trötthet ta överhand och mitt öde vara beseglat. Beslutet var självklart. Båten skulle bli min räddning! Som om hon kunnat läsa mina tankar gjorde hon ett slag och styrde rakt emot mig. När hon omsider kommit inom hörhåll vrålade jag MAYDAY tre gånger för full hals. Reaktionen blev snabb. Med ett öronbedövande rassel släpptes skoten och båten stannade upp i vindögat med flaxande segel. Dom var verkligen röda! På däck rådde febril aktivitet. Några mannar klängde i den utfirade storbommen och krängde ner båten, andra kastade ut linor med fendrar åt mig att ta tag i. Jag släppte min gaffelbom och hamnade i vattnet, fick tag i en tamp och drogs mot båtens reling av starka armar. När jag våt och omtumlad halats upp på däck – det var mycket större än jag föreställt mig - såg jag nio leende besättningsmän nicka åt varandra. En av dem sa: ”Välkommen ombord! Jag är skeppare här på ’No Logo’ och heter Gurra Greenface. Vi gör just nu fjärde benet, från Wellington till Rio de Janeiro, i Volvo Ocean Race och ska snart ner i ’Roaring Forties’ Du är uppenbarligen en skicklig seglare och vi behöver ersätta vår fördäcksgast som brutit armen. Du kan vila dig lite nu så får du ta hundvakten sen, från midnatt till fyra.” Ur askan i elden, tänkte jag medan besättningen sjöng sin kampsång GENOM ELD OCH VATTEN. | |
| Morristown - Ej medlem längre | 2007-08-16 14:03 | |
| Men Eldvatten, det är ju sånt som indianerna serverar Tintin. Fy bubblan. Jag kunde inte tänka mig värre dryck när jag nu skulle vara uppe till klockan fyra. – Jag vill gasta nykter, försökte jag. Men skepparen (märkligt lik James Onedin) bligade på mig och sa: – Du, det här är ingen söndagsskola. Nänä, tänkte jag och lät mig likt Karl Strange surras vid masten och börja mitt pass. Då, från himlen kom en tordönsstämma. - VATTEN, STAN ÄR FULL AV VATTEN! | |
| Lillråttan | 2007-08-24 20:17 | |
| Herregud, tänkte jag. Och mycket riktigt, när jag tittade mej omkring insåg jag att fartyget faktiskt gled fram på en en Venedigs kanaler. Och fartyget var sig inte riktigt likt heller, nej, det hade helt enkelt förvandlats till en gondol. Drömmer jag? tänkte jag. Samtidigt insåg jag, att det var jag som stod vid roddåran. Ett förälskat par satt i gondolen, och vi gled fram lite okontrollerat eftersom jag inte hade riktigt full pejl på vad jag höll på med. Det förälskade paret tittade lte nervöst på mej när jag lät gondolen glida in mot en låg brygga där en blomsterförsälare just ställde upp sitt försäljningsstånd. När jag hoppade iland ropade försäljaren: TULPANER FRÅN AMSTERDAM! | |
| grandmamoses | 2007-08-24 20:53 | |
 | Sanna mina ord, blomsterförsäjaren var Snoddas som var ung en gång . Han stod där med famnen full av tulpaner och bredvid honom stod Jokkmokksjocke och bjöd två rum och kök till det nervöst förälskade paret. "O sole mio" ropade en kärlekskrank konkurrent. Men det nyförälskade parets ena hälft kontrade kallt med " Hasta la vista". Liguriens lejongula sand låg badande i sol o struntade blankt i övriga viktiga världshändelser. Biggen blue bird låg för en gångs skull förtöjd och bredvid den låg en annan båt som sa till en annan båt "Vad du är stilig" och gav vederbörande ETT LITET RÖTT PAKET MED VITA SNÖREN. | |
| sarlina | 2007-08-24 21:42 | |
| "Nej men Farbror Frost", ropade skepparen, "vad är väl detta?" Med darrande händer öppnade han paketet och hans ögon stod fulla med tårar när han varsamt lyfte fram ett stiligt etui av reliefpräglad konstplast. "Leninorden!!!" Hans röst stockade sig men när Jocke grep gitarren och smeksamt slog an alla de tre ackord han behärskade, klarade han stämman och sjöng som om hjärtat ville brista: "Upp trälar uti alla stater.....!" - INTERNATIONALEN! | |
| grandmamoses | 2007-08-24 22:26 | |
| och medan de sjöng hördes rekviem ovan regnbågen. Men se världen är förunderlig för mitt i allt skrålande (sirenerna sjöng andra stämman ganska falskt dessutom) så vaknade en liten amaryllis upp och tittade på morgonens svala strålar. Och minsann flög där inte en liten vingad fjäril i hagen oxå eller så var den vinglig. Skepparn som tystnat stirrade, ovetande om allt som hände runt omkring honom, stint på etuiet och tänkte ." Jag skall minsann visa dom. jag skall bygga ett skepp i norden och Albertina skall vara det skeppets namn. Pumpaläns." Men så ångra han sig och tänkte att det är bättre att KALLA DEN ÄNGLAMARKEN (han sa den om skepp den skepparn) | |
| sarlina | 2007-08-25 12:00 | |
| Änglamarken - ett underbart namn! I rasande fart byggde skepparen sitt fartyg, en mycket gedigen båt i senvuxen oregon-pine på ekspant. Efter visst grubbleri bestämde han sig för en tremastare med mesan och gaffeltopp akterut och komplett råtackling på stor- och förmast. Som galjonsfigur hade han en frivolt skulpterad Hildegard av Bingen med vita vingar, uppknäppt ungkommunistskjorta och fladdrande lockar och hela fartyget målades laxrosa med ljust violetta snickerier, färger som gick igen i den prydliga besättningens uniformering. Detta fartyg blev sedan känt och lovprisat på de sju haven som "Änglabarken Änglamarken". Att få se henne innebar lycka, rikedom och ett långt liv. Hon visade sig sällan, alltid vid horisonten just i gryningen och från den avlägsna skönheten hördes besättningens klockrena morgonpsalm: "MORGON MELLAN FJÄLLEN" | |
| Lillråttan | 2007-08-25 12:59 | |
| Där skulle ju denna tragikomiska berättelse ha kunnat sluta, liksom i ett idylliskt dallrande dis. Men något helt oförutsett inträffade just i den stund som psalmens sista ljuva strofer tonade ut över den skimrande havsytan. En liten roddbåt blev plötsligt synlig. Vid årorna satt en liten figur som rodde med snabba, ilskna och kraftfulla årtag. Båten närmade sej alltmer, och till slut kunde man urskilja att roddaren tycktes ha horn på huvudet. Något som liknade en svans hängde över babords reling. På durken låg ett sprattlande och vrålande bylte, och i larmet kunde man urskilja orden "Du lovade, du lovade, din fähund". Roddaren verkade ta saken med ro. Han flåsade lätt, sneglade på byltet och svarade med ett snett flin "JAG LJUGER SÅ BRA". | |
| sarlina | 2007-08-25 18:44 | |
| Änglamarkens kapten grep efter sin kikare, ett teleskopiskt rör av ansenlig storlek. Han spanade in den lilla roddbåten och dess horn- och svansprydde roddare, han lät blicken falla på det sprattlande byltet på durken och ett leende fyllt av innerlig lycka spreds över hans väderbitna anletsdrag - "pappa" viskade han, "pappa! Och han har farmorsmor med sig, precis som förr!" I det samma krängde Änglamark till, en vindstöt ven genom riggen och med ens insåg alla att den länge emotsedda monsunen blåst upp. I en hast avlägsnades koralboken från skeppsorgelns notställ och efter ett kortare förspel på sagda orgel stämde matroskörens dubbelkvartett upp "MÖTE I MONSUNEN" | |
| Lillråttan | 2007-08-28 16:35 | |
| Det ska fan lyssna på de här sångargalningarna, tänkte jag, och gömd bakom en hög odefinierbar bråte lyckades jag fira livbåten över relingen och ner i vattnet. Alla var upptagna av det lilla drama som utspelade sig på andra sidan och jag kunde oförmärkt ro iväg bort från fartyget. Jag nådde land, lämnade båten ordentligt uppdragen på stranden och började traska över sanddynerna in mot träden. Bakom dem sträckte sig till min stora häpnad och förtjusning en bred väg, livligt trafikerad. Jag undrade i mitt stilla sinne om det möjligen kunde vara ROUTE 66. | |
| sarlina | 2007-08-29 08:44 | |
| Jag följde vägen norrut och försökte till att börja med få lift med någon av alla passerande bilar men utan resultat. Så småningom blev det allt glesare mellan fordonen samtidigt som vägen efterhand blev smalare . Dess linjalraka sträckning genom öknen tog slut, den började slinga sig fram mellan små buskage som tätnade till gles skog och efter några timmar gick jag genom ett lummigt lövskogslandskap med grönskande hagar och åkerlappar. Biltrafiken hade upphört helt. Boskap hördes råma, hästar gägga och frusta, får bräka men ingenstans skymtade en endaste människa, inte ett hus, inte en skorstensrök - vid inget tidigare tillfälle under min äventyrliga resa hade känslan av overklighet gripit mig så djupt som under vandringen genom denna lantliga idyll. Så gjorde vägen ännu en krök och där låg till slut ett hus - en låg vitmenad länga i korsvirke med halmtäckt tak och med doftande rosor längs väggarna. Vid grinden stod en lite äldre man, kortvuxen, korpulent och med en löjlig liten hatt på huvudet. Han rökte i en lång kritpipa och utstrålade ett innerligt gemyt, i själva verket så innerligt att det gav ett egendomligt falskt intryck. Förvånad tog han pipan ur munnen, blåste en rökring och hälsade mig med någon slags honnör med två fingrar mot den lilla hatten. "Det var som självaste lilla faderrrulan" (han hade ett säreget rullande uttal av r-ljudet) kommer det folk på vägen! Det händer min själ inte för ofta - men tro inte att jag inte sett både det ena och det andra! Det är inte mer än två veckor sedan som klockarens Kristin gick här förbi med Tattar-Joel i följe." Gemytet i ansiktet blev till rynkor av listig elakhet och den pyttelilla munnen plutade. "Den som står vid grinden mot vägen vet till slut allt - och JAG HAR BOTT VID EN LANDSVÄG I HELA MITT LIV." | |
| Lillråttan | 2007-08-29 13:14 | |
| "Intresseklubben antacknar" sa jag och himlade med ögonen medan jag funderade på om jag skulle bjuda in mej själv hos den motbjudande lille gubben. Jag började nämligen vara rejält hungrig, men karlen såg inte precis pålitlig ut, så man visste aldrig vad man kunde råka ut för. Vis av mina tidigare erfaranheter beslöt jag mej för att låta försiktigheten komma främst. Men den rackaren överlistade mej. Han plirade på mej ur ögonvrån, skrockade på ett liksom rosslande sätt och svepte ut med armen i en liksom inbjudande och välkomnande gest, och plötsligt stod där ett dukat bord fullt av de mest lockande rätter. Jag kände snålvattnet rinna till och utan att jag kunde hejda mej själv sträckte jag ut handen och tog ett kycklingben. Innan jag ens hade svalt tuggan kände jag hur benen vek sej under mej och synfältet grumlades. Gubbens ansikte dök upp alldelesintill mitt, och han mumlade nästan ömt" SOV PÅ MIN ARM". | |
| sarlina | 2007-08-29 16:06 | |
| Jag vaknade liggande på ett grovt tillyxat långbord, öm i hela kroppen och med en fasansfull huvudvärk. Under nacken hade jag en långsträckt, knölig tingest insvept som ett paket i grovt och illaluktande tyg. Jag reste mig mödosamt till halvsittande och tittade flyktigt på på min huvudgärd och upptäckte då till min fasa att det ur tyget stack fram en vit skrynklig hand med korta, feta fingrar - jag låg bokstavligt talat på gubbens arm! Var återstoden av min värd höll hus anande jag inte och ville heller inte veta det. Darrande tog jag mig ner från bordet och smög mig mot ytterdörren. Med en skygg blick över axeln rusade jag ut på landsvägen och flydde. Medan jag sprang hörde jag plötsligt ett blodisande skri bakom mig, utan tvekan från gubben som upptäckt min hastiga sorti. Jag kom runt ytterligare en vägkrök och nu uppenbarade sig oväntat en liten klunga hus, ja faktiskt en hel liten stad. Landsvägen vidgade sig till ett liten öppen plats med en ryttarstaty i sitt centrum och med en grönmålad telefonkiosk under en hög hästkastanj. Jag kastade mig in i kiosken och slog 112 - det tog en evighet innan jag hörde luren i andra ändan lyftas och en djup röst svara: "Varifrån ringer ni?" Torr i munnen svarade jag med kraxande och svag röst:"JAG STÅR HÄR PÅ ETT TORG..." | |
| Lillråttan | 2007-08-29 18:36 | |
| Rösten i luren frågade tålmodigt om jag inte såg till någon gatuskylt i närheten, det skulle underlätta betydligt för den undsättande patrullen att hitta rätt. Jag såg mej förvirrat omkring och min blick föll på en diskret skylt i hörnet. Jo, svarade jag. LYCKLIGA GATAN. | |
| grandmamoses | 2007-08-29 20:20 | |
| Jag gick dit. Men tyvärr den fanns inte mer. Plötsligt hördes tjutande sirener. En trave uttryckningsfordon närmade sig i hög hastighet. Jag hostade upp mig och gastade till en av dem som swischade förbi:" VAR SKA NI VAD HAR HÄNT??!! En brandman i full mundering vevade ner rutan och i de borttonande sirenernas tjut hörde jag hans vrål:" TILL STÄTTEBACKEN" Jag tittade bort mot stättebackens krök. Oj vilken rök, vilken rök! Ner i dalen,upp i bergen o runt hela nejden. | |
| grandmamoses | 2007-08-29 20:24 | |
| (forts.) Är det så här det är tänkte jag LIFE ON MARS? | |
| Lillråttan | 2007-09-07 13:53 | |
| Nåväl, sånt är ju svårt att veta, tänkte jag förnuftigt, medan jag lindade en halsduk, som jag så påpassligt råkade ha i fickan, runt näsa och mun. Bäst att dra sej ner mot vattnet, tänkte jag igen, åter lika förnuftig. Men till min fasa upptäckte jag, i det att jag närmade mej sjön, att det till och med var SMOKE ON THE WATER. | |
